FLASKPOSTEN

Egentligen borde jag inte skicka ut denhär flaskposten till er. Stackars alla ni som hittar och läser den. Glöm inte bort att jag varnade er - ni borde inte läsa längre än hit.

 XXXXXXXX XXXXXXX! Xxxxx, xxxxxx, xxxxxx xxx xxxxxxxxx. Xxxxxxxx. Xxxxxxxx. Xxxxxxxx xxxx xxxxxxxx xxxxxx xxxxxx... Xxxxx, xxxxx xxx xxxxxxxxxxxxxxx xxxxxxxxxxxx. Xxxxx xxx xxxxxxxx xxx? Xxxxxxx, xxxxx, xxxx, xxxxxx xxx xxxxx!

Va? Är ni fortfarande med? Skyll er själva, jag ska just avslöja en topphemlig superhemlighet. Och gissa om jag kommer att ångra mig sedan?! Jag gör det nu, snabbt, innan jag ändrar riktning.

1. Jag har läst en väldigt hemlig bok. Den är till och med så hemlig att den inte har något namn. Eller: den har förstås ett namn, men Namnet på boken är hemligt.

2. Jag borde inte skriva att boken får mig att tänka på Konstmysteriet, böckerna om Molly Moon, Drakväktaren, Dödens fält, David & Larissa och Hemligheternas bok.

3. Jag tänker inte berätta ett jota om innehållet, bara att... Nej, jag låter bli. Eller: OK, då, bara ett litet ynka citat. Beredd?

De gick in genom dörren och blev stående i ett litet, källarvalvsaktigt bibliotek som var fullproppat med böcker - staplar av böcker - som alla var sällsynta och ovärderliga, det syntes direkt. En del var förgyllda och prydda med ädelstenar. Andra hade mässingsbeslag och var inbunda i skinn. En del såg ut att vara så gamla att de skulle förvandlas till damm om man rörde vid dem. Det var som att komma in i en skattkammare av böcker som samlats in av piratbibliotekarier.

Nu berättar jag inget, inget, inget mer. Eller jo - jag kan ju inte låta bli att visa er bokomslaget också, så att ni vet vad det är ni ska hålla er borta ifrån:

 /ka

Lugna er nu allihopa. Jag vet att ni har suttit framför datorn och fullkomligt gått åt av nyfikenhet hela morgonen. Nu ska jag äntligen berätta varför jag är arg på Petter Lidbeck. Fast först ska ni få läsa en grej jag skrev för typ en månad sedan, jag skrev det i en anteckningsbok. Såhär stod det:

Tanten står och glor på mig med sina små grisögon och säger:

- Men så hääääärligt att det finns barn här i grannskapet! Ååå, så ljuvligt! Jag älskar barn! Älskar ni inte klingande barnaskratt så säg!!

Först blir jag alldeles kall. Sen tänker jag: sorry, tanten, nu har jag hört dethär en gång för mycket. Och sen exploderar jag. Och skriker:

- Men så hääääärligt att det har flyttat hit en tant! Ååå, så underbart! Jag älskar vuxna! Älskar ni inte tanternas glada skratt så säg?!

Lite längre ner på sidan i min anteckningsbok står det: 

WOW! Dethär kan ju bli värsta bästa boken! 

Haha, det trodde jag ja. Det är ingen idé för mig. För Petter Lidbeck har redan gjort det: skrivit en bok som handlar om en tant som tror att hon älskar barn. Såhär står det på de första två sidorna i boken Världens elakaste fröken:

 När Karin Karlsson bestämde sig för att bli lärare trodde hon att hon älskade barn. Det brukade hon säga när folk frågade varför hon ville bli lärare. 

- Å, sa hon, det är för att jag älskar barn.

Det var korkat sagt. För ingen säger någonsin:

- Å, jag älskar vuxna. Det är så härligt med vuxna, jag verkligen älskar vuxna.

Men barn kan man tydligen bunta ihop lite hur som helst.  

Nu har jag lugnat ner mig. Jag är fortfarande arg på Petter Lidbeck. Han har ju snott min fina idé! Men jag är rätt glad också, eftersom han har skrivit en superbra bok. Läs, läs, läs! Din lärare kommer garanterat att verka som en underbar ängel efter att du har plöjt igenom Världens elakaste fröken.

/ka 

och mitt tangentbord.Tangentbordet / ja, ni fattar. Jag har tryckt p[ allt som kr''vs. Anda vagrar tangentbordet fatta att jag ar svensk och vill anvanda a, a och o.Nej, inte a, a och o. Tank dig tva prickar ovanfor varje bostav sa hanger du kanske med.

/ Jaha, och Petter Lidbeck, da_ Asch, det far ni se nar jag kommer till jobbet. Det funkar ju inte att skriva sahar.

/ hejhej fran ka

Så har det äntligen blivit dags för avslöjandet av den hemliga isdrottningaboken. TADAAAAA! Håll i er, för här kommer det:

Det vita mörkret 

av Geraldine McCaughrean

är den krypande obehagliga bok jag läst och skrivit om. Blev ni sugna på att låna den nu? Hoppas det: boken är ruskigt spännande och otäck. Till  på köpet får man lära sig en hel del om både polarforskare och ANTARKTIS.

Ajöken/ka 

Ja, hörrni. Så var det dags för del 3 i min lilla följetong om isdrottningaboken. Det är verkligen en isdrottningabok och, som Johanna skrev i en kommentar, bokens omslag är verkligen vackert med det gnistrande ansiktet på framsidan.

Jag kom att tänka på en hel del olika böcker medan jag läste isdrottningaboken:

I Sukari, min vän är huvudpersonen hörselskadad. Precis som isdrottningen. De bägge böckernas huvudpersoner har en hel del fler likheter, men också stora skillnader såklart. Jag tror att de skulle kunna bli mycket goda vänner! 

I den ganska gamla boken Du och jag, Marie Curie skriver huvudpersonen brev till en känd person som är död sedan länge - men känns som en bästa vän. Isdrottningen, dvs huvudpersonen i den än så länge hemliga boken, är nästan besatt av polarforskaren Lawrence "Titus" Oates som dog under en expedition 1912. 

Vuxenboken Fördjupade studier i katastroffysik påminner också en smula om den hemliga isdrottningahistorien. De två huvudpersonerna - tjejer i tonåren - ser upp till varsin fadersgestalt som utnämnt sig själv till geni. ALLT SOM PAPPA/FARBROR GÖR OCH SÄGER ÄR RÄTT! Fast är det verkligen så... ? 

Och så kan jag inte låta bli att associera till Det långa lovet, en alldeles underbar bok som lånas ut alltför lite på åtminstone Västerhaninge bibliotek. Precis som i isdrottningaboken går en polarexpedition på tok för långt och det som först var ett spännande äventyr blir nästan en katastrof! I isdrottningaboken är det mycket allvarligare än i lovboken - läskigare och hemskare.

Nu är det strax dags för mig att berätta vilken bok det är jag har läst. Men jag väntar nog ett litet tag till.

/ka 

Varsågoda, kära läsare, här kommer några valda citat ur boken som jag precis har läst ut (men avslöjar senare):

Jag är egentligen inte särskilt allmänbildad. Farbror Victor säger att jag har "fallit offer för att uselt skolsystem". Men jag vet allt om polartrakterna. Bokhyllorna ovanför min säng är fulla av böcker om Nord- och Sydpolen.

Om Syms (huvudpersonens) pappa:

Han förstod inte skillnade mellan folk på teve och folk som befann sig i rummet. Till och med fotografier gjorde det besvärligt för honom. Han såg ingen skillnad på dörrar och skåp, letade efter sina kläder på toaletten och försökte gå ut genom kylskåpsdörren. Det var som att bo med en punchig boxare. Han talade suddigt, hade blåslagna händer och var på ett fruktansvärt humör för jämnan.

 Om något helt annat:

Systrarna Brontë uppfann en hel stad full med folk, inte sant? Glasstown. Och de skrev berättelser om den med mikoskopiskt liten text. Vad som helst var bättre än att sitta instängd i en mörk och dyster prästgård mitt ute på en dyster hed. Alltså, Glasstown. Vad som helst är bättre än att åka i samma skolbuss som Maxine och hennes otroliga repertoar av snuskiga skämt. Alltså, Glasstown.

Och om kärlek:

Att älska kanske är ett hantverk. Man kanske måste lära sig att göra det innan man kan känna kärlek till någon. SOm att lära sig koka soppa eller knyta en ryamatta. 

Och om desperation:

Jag rev sönder mitt fantasivykort till Nikki, kramade ihop alla bitar till små papperskulor och kallade in specialtränade labbar som åt upp kulorna och flög ut till havs i fyrtio olika riktningar. 

Och om kyla:

Jag måste öppna ögonen nu, för annars kommer tårarna att göra så att ögonfransarna fryser ihop. Man ska helst inte gråta i den här sortens kyla.

Snart avslöjar jag bokens titel och författare, häng kvar!

/ka 

Vilken bok jag läser just precis exakt nu är än så länge en hemlighet för er. Men jag ska skriva ner några ord här - ord som jag har fått slå upp i en ordbok för att lyckas begripa:

serac

pelmanism

sastrugi

diplodocider

Återkommer med små tankar om boken och diverse citat innan jag berättar vilken bok det handlar om. Tyvärr kan jag inte utlova något pris, som vi gjorde i sommartävlingen Gissa boken, men ni får förstås gärna gissa i kommentarsfältet ändå.

/Ka

Ja, nu är det läskigt. Eller var, snarare, för jag har läst ut Hon släpper dig aldrig av Kate Cann. (Jag hade glömt min nyckel hemma i morse och fick åka jättelångt till Ks jobb för att kunna komma in hemma. Alltså har jag åkt fyra olika sorters tåg X 2 idag. Det tog totalt tre timmar, och på det hann jag läsa en hel del.)

Boken, som är rätt tjock, handlar om Amber 18 år, som kämpar för att ta sig ur familjens hårda grepp. Familjen består, förutom Amber, av mamma och halvsystern Poppy som är hemskt nervös och speciell av sig. Eller: det är inte bara Poppy som är speciell - mamman är VÄLDIGT konstig. Allt i hemmet kretsar kring hur Poppy mår och Ambers enda uppgift i livet tycks vara att hålla Poppy och mamman på gott humör. Nu är det sommar och Amber har fått nog. Hon beger sig iväg till en helt annan ort, låtsas att hon åker till en vän på semester, men har inga planer på att återvända.

Hon flyttar in i ett kollektivboende (många som bor i samma hus och delar på hyran) i ett gammalt hus. Allt är ganska bra, men snart känner hon av otrevliga stämningar i huset. Det knakar och låter från vinden och till sist kan Amber inte låta bli att gå upp för att se efter... Och så telefonsamtalen till mamma och Poppy då, där de gråter och oroar sig och ger Amber dåligt samvete.

Alla som gillar gotiska spökskräckisar sprängfyllda av spindelnät och knakande gamla väggar räcker upp en hand! Kasta er över Kate Canns ruggiga bok, samt missa inte den mer lättlästa Kråkflickan (det kommer en fortsättning på den - oj, vad jag längtar!).

Om du är bra på engelska, kan du läsa lite om hur författaren tänkte när hon skrev Hon släpper dig aldrig här, på hemsidan. 

/ka 

Aaaah! Hur kan jag INTE ha skrivit om De fem utvalda förut? När jag söker i Flaskpostens arkiv ser jag ingenting om denhär världsaspännande serien. Ja, jösses amalia, tur att jag precis har läst ut den tredje delen och kan berätta för er om den.

Dödens fält

av Anthony Horowitz

är minst lika spännande som de första två delarna, Korpens port och Ondskans stjärna. Det underlättar att läsa de två första delarna innan man ger sig på Dödens fält, men jag tror nog att det går att läsa bara denhär - åtminstone om man är en van fantasyläsare.

Såhär är det: några som kallas för De gamla står i begrepp att ta över världen. Portar har öppnats och med hjälp av sina övernaturliga krafter har de lyckats gå in i giriga, maktgalna människors medvetanden. Snart dominerar De Gamla och allt gott på Jorden är utrotat. Men det finns ett hopp, eller snarare fem. De fem utvalda - fem tretton-fjortonåringar kan rädda världen om de lär känna sina förmågor och möts. Detta är inte lätt.

I Korpens port läste vi med stigande spänning om Matt, och i Ondskans stjärna lärde han känna Pedro. Dödens fält är Jamies bok. Jamies och hans tvillingbror Scotts. Tvillingarna lever ett vidrigt liv på en Freak Show där deras telepatiska kunskaper utnyttjas hårt. Men snart är de jagade - av någon mycket hemskare än "Farbror Don"...

 Det är action, spänning och rajraj på högsta nivå. Igår när jag kollade på tv var jag tvungen att stänga av för att kunna läsa vidare. Och slutet bäddar för en minst lika rafflande fortsättning.

/ka 

Åh, fy vad vidrigt!

Via fina bloggen Bokfreak har jag precis sett trailern för filmatiseringen av min favoritbok alla kategorier, Bläckhjärta. Trailern ser FÖRFÄRLIG ut!  Meggie är liksom docksöt och Sotfinger ser ut som en vanlig gubbe. För mig är han en liten figur, ungefär som de Jan Berglin brukar rita*. Och musiken sen - sådär låter inte Bläckhjärta när jag läser den!

Nu är jag arg. Vad tycker du - stämmer trailern överens med din uppfattning av boken (som jag förutsätter att du har läst)?

 Morgon-morr/ka 

*) såhär ser Jan Berglins gubbar ut: