FLASKPOSTEN

Först tyckte jag att Sprickor och honungslim var jättetråkig och riktigt svår att komma in i. Å, det var för smetigt liksom, som om detdär honungslimmet i titeln klistrade ihop hela berättelsen i en sötsliskig och äcklig smörja. Men sen, efter ungefär 58 sidor eller så, föll jag pladask in i handlingen och lät mig själv rinna igenom  hela berättelsen.

- Men vad handlar det om då, hallå, sluta tjata om dig själv och dina himla läskänslor!

- Åkerjrå, det är 1960-tal (kanske dina föräldrar föddes då?) i Sydafrika. Känner ni till Apartheid? Inte? Det måste vi råda bot på. Sådärja. Tolvåriga Emily bor med sina föräldrar och sin jättesnälla storasyster i ett tjusigt hus. På tomten finns tjänarbostäderna där en gammal man, Buza, och husets kokerska bor. Bägge är, förstås, svarta och har det riktigt dåligt. Fast Emily är inte heller glad. Det går inte en dag utan att föräldrarna bråkar och rätt snart är Emily säker på att mamman (som verkar vara helt vidrig, värsta snobbkärringen!!!) är otrogen med Dennis (fast hon låtsas att de bara spelar tennis).

Det känns tyvärr som att författaren Linzi Glass har försökt klämma in på tok för många problem på samma yta. Ibland fungerar det, det är såna böcker som jag verkligen gillar  - dvs de böcker som lyckas beskriva eller kanske till och med omfamna det kaos som kallas för livet, fullt av olika komplexiteter* - men Linzi Glass är inte där än. Hon kanske klarar av det bättre i nästa bok. Som det är nu tycker jag att Sprickor och honungslim är alldeles för ojämn. Samtidigt kunde jag ju inte låta bli att ryckas med av berättelsen. Det händer nämligen mycket mer än vad man först kan tro. Direkt förfärliga saker, faktiskt. Men det tänker jag inte berätta om nu, såklart. Du får läsa själv och ta reda på saken helt enkelt.

/ka

* komplexiteter har ingenting med för stor näsa eller för liten snopp att göra. När man säger att något är komplext menar man att det inte är så enkelt som det verkar vid en första anblick. Läs mer om det här.  

Lite missvisande heter boken jag ska tipsa om nu bara Abela. Den borde kunnat heta Abela och Rosa. Vi får i vartannat kapitel följa Abelas resa från Tanzania till England. Och i de andra kapitlena följa Rosa i England vars mamma beslutar sig för att adoptera en flicka. Och jag tycker båda flickornas berättelser är lika spännande - men på olika sätt.

Abela råkar ut för den ena hemskheten efter den andra. Endast 9 år gammal har hon förlorat mamma, pappa och lillasyster. Hennes elaka och hemska morbror kommer till byn och i hemlighet har han bestämt sig för att använda Abela som en bricka i ett spel för att han ska kunna bo i England.

Det är sorgligt, spännande, arghetsframkallande och väldigt bra.

Rosa då? Hon älskar konståkning. Bor ensam med sin mamma i en stad i norra England. Är älskad och omhuldad. Tills mamman släpper bomben att hon vill adoptera en flicka som ska bli Rosas syster. Rosa börjar tvivla på sig själv, duger hon inte som hon är?

Det är intressant, fängslande och även här väldigt bra.

Lite förutsägbar är boken dock även om den innehåller en hel del svängningar som överraskar och för framåt.

Berlie Doherty har skrivit om Abela och Rosa. Hon har en fin hemsida. Kolla in den.

/Sofia

Såhär är det: för några år sedan dog min farbror och faster av lungcancer. En av mina kusiner har haft läskig cancer, min farfar också (båda levde - min kusin lever fortfarande! - länge och helt normalt efter operationer och andra hemskheter, till exempel strålning) och så känner jag till ungefär fyra stycken som jag är mer eller mindre bekant/vän med som under de sista två åren har fått olika sorters cancerbesked. Då känns livet rätt tungt. Är det därför jag dras till böcker som handlar om just cancer? Eller sammanfaller mina cancerkompisars öden med att det går en cancertrend i ungdomslitteraturen?

I minst tre av vårens flaskpostar har vi skrivit om cancerböcker (kolla här, här och här). Nu kommer en till. Håll i er, för denhär flaskposten handlar om en bok som är både rolig och sorglig och vidrig och mysig och helt fantastiskt bra.  

 
är en sånhär bok som riktigt känns i magen. Eller kanske i hela kroppen, jag är inte riktigt säker på vilket. Hur som helst: det handlar om Markus, 19 år, som hänger med på någon konstnärsfest där han bara känner sig helt fel, men lyckas träffa en tjej som inte heller trivs: Ingrid, vackrare än till och med Sinéad O'Connor. Det är så romantiskt och fint och Markus vägrar att ta till sig kalla fakta: Ingrid har inte lång tid kvar att leva.

Jag säger: hey, läs! Denhär boken är full av liv, humor, totalsorg och småcyniska kommentarer som alltid är kärleksfyllda - inuti.  

/ka 

Första meningen: "Isobel? Tyvärr måste vi nog ta av det."

Boken: Samma flicka som förr av Cynthia Voigt. Vid sidan av t.ex. Tordyveln flyger i skymningen är det en av mina flest gånger lästa böcker. Det som "de" måste ta av är en del av huvudpersonen, Isobel eller Izzy som hon också kallas, ben. 

Varför? Izzy blev utbjuden av en populär kille i skolan. De gick på en fest. Han blev full. Körde ändå bil och PANG. Han klarade sig. Izzy förlorar halva ena benet.

Hur återhämtar man sig från något sådant? Låtsas som att allt är bra och som vanligt? Det är det verkligen inte. Åh vad jag tycker mycket mycket om den här boken. Den är fantastisk om Izzy, hennes familj, bästisar som sviker, en ny udda bekantskap, medlidande, självinsikt...

Hittade ingen bild av den svenska utgåvans framsida. Men flera på bilder på amerikanska utgåvor. Alla är jättefula och gör inte alls boken rättvisa:

 Eller vad tycker ni? 

Samma flicka som förr är inte någon ny bok - men kolla med ditt lokala bibliotek! Där hoppas jag att den finns! 

/Sofia 

Gillar du lättlästa böcker som handlar om allvarliga saker? Jag gör det. Nyss läste jag om Sofie och nu har jag läst om Sofi i boken Nollan. Den kanadensiska författaren Beth Goobie har tidigare skrivit en hel del böcker, men detta är den första jag har kommit i kontakt med. Nollan är väldigt bra!

Sofi är 17 år och bor med sin mamma och pappa. Hon är helt säker på att pappa inte skulle slå henne (eller mamma) om hon bara vore tillräckligt duktig. Men ingenting Sofi gör blir rätt. Därför slår pappa henne ofta och mycket. När det gör för ont äter Sofi många värktabletter och släpar sig iväg till en koja som hon har tillsammans med kompisen Polly. Där är hon trygg. Eller är hon verkligen det? Polly vill att Sofi ska berätta hur hon har det för en vuxen. Men Sofi vet att pappa skulle mörda henne om hon berättade...

Dethär är en stark berättelse - både sorglig, hemsk och fruktansvärt spännande. Läs den redan ikväll!

/ka

Sök efter mer info om boken på förlaget Hegas hemsida (jag kan inte länka direkt).

Jag gillar hästar. Faktiskt skulle man kunna säga att jag älskar dem. De luktar gott och är varma, vackra och vidunderligt vilda. Lina gillar också hästar. Men hon får inte rida. Varfördå, kan man undra? Sofie undrar en annan sak också: när hon sitter bredvid Lina i matsalen, ser Sofie att Lina är väldigt smal. Hon ser också att Lina inte äter något annat än ett äpple och lite, lite sallad.

Sofie är himla modig, tycker jag, för gissa vad hon gör?! Hjälte-Sofie går fram till Lina och frågar om hon är sjuk. Och det är hon, Lina är så sjuk att hon inte får rida. Ridläraren säger att hon har blivit för mager och måste gå upp i vikt för att kunna börja rida igen. Det blir svårt.  Hur ska det gå?

Läs själv i denna mycket lättlästa bok:

Smal eller mager, Sofie? av Jørn Jensen.

/ka 

Neeej nu har jag läst ytterligare en bok som slutar sorgligt.

Tidigare läste jag Innan jag dör. I helgen läste jag Petter Lidbecks nya bok om tre tjejer: Den döde sonen - som också var sorglig och tragisk. Och efter ett tips har jag börjat läsa Tillträde till festen av Gunnel Beckman - bra men än så länge deppig!

För att göra en avstickare från allt det sorgliga läste jag även i helgen Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers. Jag hade helt missat att den också är sorglig och handlar om död och cancer. Så det blev inget sorglighets-avbrott där inte.

Vad är det här? Är det möjligtvis död-tema på alla böcker jag läser just för tillfället?

Men: jag gillade verkligen Livet på en kylskåpsdörr. 

Bokens sidor är fint gula precis som post-it-lappar. Och varje sida är en post-it. De som skriver lapparna till varandra är Claire och hennes mamma.

Vi får läsa inköpslistor, tankar om eventuella pojkvänner, jobbstress och så till slut - hemska hemska lappar efter att mamman får bröstcancer.  

Konceptet med post-it-lappar är kul. Boken är dock inte kul. Men bra. Och som sagt sorglig. 

Nu vill jag läsa en rolig bok! Kanske får jag ta och läsa Amor anfaller en gång till. Inget mer död och cancer på ett tag, tack!

/Sofia 

Nu har jag läst en fantastiskt bra och hemskt, hemskt sorglig men faktiskt lite rolig bok - mitt i allt detdär vidriga.

Det är 19-åriga Annika som skriver ett brev till sin barndomskompis Helena. Nej, brevet ser inte ut såhär:

"Hej Helena, hoppas du mår bra. Jag sitter i solen och tänker på att det är gott med glass och hallongrädde."

I Tillträde till festen är det tvärtom. Annika har precis fått veta att hon har leukemi och ska dö. Nu skriver hon om allt - om sin kille, om mamman som är i Pakistan, om pappan som dog innan de ens fått lära känna varandra.

Kort och gott: läs, läs, läs! Själv hinner jag inte skriva mer nu, men ni kommer inte att ångra er om ni går till bibblan och ber någon plocka fram boken ur magasinet. För det är troligtvis där den finns. Tillträde till festen kom ut 1969, för nästan 40 år sedan.

/ka 

Ååååh, jag läser en så fin ungdomsbok nu, jag fick den i julklapp av K. På engelska heter den Make lemonade och är skriven av Virginia Euwer Wolff. Boken är hela 15 år gammal och jag kan inte fatta att den inte har översatts till svenska än. För ÅH vilken jättebra historia det är, såhär mycket märg-och-ben har jag inte varit med om på länge.

Det är en fjortonårig tjej som berättar, hon - asch läs en recension här i stället, jag är alldeles för insmetad i handlingen för att skriva något ordentligt. 

Och språket är så fint - texten är uppbyggd som en lång dikt indelad i olika kapitel. Det blir poetiskt, vackert och samtidigt lätt att läsa om det hemska. Jag har bara läst 73 sidor än så länge och ÅH vad jag vill att det ska gå bra för Jolly, LaVaughn, Jilly och Jeremy!

/ka 

Bokens namn: Drakväktaren

Författare: Carole Wilkinson

Boken handlar om: en slavflicka utan namn och sen möter hon en drake som kan hennes namn och säger att hon är en drakväktare.

 Därför ska man läsa boken: Den är spännande.

(Ka lägger till: Drakväktaren är en av de bästa fantasyböcker som finns! Fortsättningen, Purpurdraken, är minst lika bra. Del 3 heter Drakmåne och har precis kommit till Västerhaninge bibliotek. Jippie!)