FLASKPOSTEN

Ja, hörrni, visst är det många som älskar Stephenie Meyers Om jag kunde drömma och fortsättningarna? Jag förstår er verkligen (är ett stort fan av Buffy och alla möjliga andra vampyrhistorier). Det finns bara ett problem med Bella tycker jag: hon är så himla liten och smal och sööööt och bräcklig, medan Edward liksom är stark och stenhård och tuff. Jag skulle vilja att Bella fick vara lite starkare, eller åtminstone ha småtjocka lår (hemlis: det har nästan alla tonårstjejer som inte bantar) men nu är hon alltså bara som en liten porslinsdocka och det gör mig riktigt uppretad. Nog om Bella och Edward. Jag fattar varför många älskar böckerna om dem och jag blir alldeles glad när jag lånar ut böckerna till vampyrbitna tjejer.

En annan bok jag gillar fast jag blir irriterad på en del grejer är ju Ögat över månskäran. Den är så romantisk och liksom underbar att bara drömma mig bort i, just för att mitt liv inte alls påminner om boken. Jag vill inte leva så heller, men gillar att läsa om det på samma sätt som jag tycker om att titta på Glamour på tv när jag äter middag. Ibland läser jag skvallertidningar. Det är underbar underhållning helt enkelt!

 Här kommer ett tips om ännu en sådan bok till er, fast nu handlar det inte om vampyrer. Amerikanskan Melissa Marrs

Mer än ögat ser

handlar om Aislinn, en väldigt ovanlig tjej. Aislinn (snyggt namn tycker jag!) kan se allt det vi vanliga dödliga inte ser, eftersom hon (precis som sin mamma och Mommo) är synsk. Vet ni vad de ser? Jo, oknytt. En hel del mysko varelser existerar parallellt med människovärlden, och alla är inte goda... 

I denhär boken träffar vi Vinterdrottningen Beira (som påminner väldigt mycket om Häxan i Narniaböckerna) och hennes son, Sommarkungen Keenan. Beira kör med ett grymt spel - reglerna tänker jag nte gå in på nu, de får ni läsa er till - som innebär rätt stora svårigheter för vår hjältinna Aislinn. Jag säger såhär: svårigheterna har att göra med kärlek på liv och död...

Jag smaskade i mig boken i ett nafs och blev lite småsur då och då (både på språket och innehållet), men också härligt förtrollad på Glamoursättet. 

Till dig som är under 18 år: Har du läst Om jag kunde drömma, Ögat över månskäran eller Men än ögat ser? Vad tycker du om böckerna? Svara gärna i kommentarerna!

/ka

Åååå, jag har läst den andra boken i Danssviten (läs vad jag skrev om den första här) - Dansa på min grav. Boken som jag läste kom ut på svenska år 1983, men det finns en nyare översättning, från 2002*.

 När jag var ungefär 14 år läste jag denhär boken för första gången. Den betydde mycket för mig: dels för att den var så häftigt skriven, jag kände igen mig i sättet att liksom skämta frenetiskt om mig själv och allt som egentligen var så himla allvarligt och viktigt för mig just då. Dessutom blev jag helt rusig av innehållet i den alldeles underbara kärlekshistorien. För det är precis det är: en kärlekshistoria som forsar mot en katastrof och mynnar ut i något som kanske får kallas för acceptans. 

Sextonårige Hal har lånat en liten segelbåt av sin kompis. Han är inte alls särskilt bra på att segla och när stormen kommer är kapsejsningen ett faktum. Pang! så ligger Hal i vattnet. Tur att han blir räddad av snyggingen Barry... Det kunde kanske ha tagit slut där. Hal skakar hand med Barry och tackar för hjälpen och de skiljs åt, adjöss och goodbye. Men icke. Hal och Barry blir allra bästa vänner inom loppet av bara en dag, mer än bara vänner, å, de älskar varandra! Och de lovar varandra att den av den som dör sist ska dansa på den andres grav. Inte anar killarna att döden är så nära..

Gör dig själv en tjänst och läs, läs, läs den här boken - varför inte hela danssviten?! Jag kommer att fortsätta med de återstående tre delarna för att ha alla i färskt minne rakt-i-kroppen-här-och-nu när Det här är allt. Cordelia Kenns kuddbok kommer ut i september.

 /ka

 * Den står Katarina Kuick (scrolla neråt, det finns en fin intervju med KK där) för, hon som har skrivit jättebraiga Svarta kläder, svart mask.

Kommer ni ihåg att jag pratade om gamla godingar förut? Jag har läst ännu en sådan, en bok som kom ut på engelska samma år som jag föddes. Jösses, den är alltså gammal som gatan, 30 år! Men banga inte för det - Spelöppning av författaren Aidan Chambers är finfin. Hittar ingen bild på omslaget nu och tänker inte scanna in det heller. Ni skulle rata boken direkt - framsidan ser riktigt gammaldags ut ( = jag gillar det jättemycket. Kanske kommer jag att scanna in det och sätta upp på väggen ovanför sängen). Ni får en bild på författarens i stället:

Öppna Spelöppning och läs magre, senige Dittos 181 sidor som går ut på att motbevisa kompisen Morgans anklagelser mot/fördomar om litteraturen. Här kommer anklagelserna i sin helhet:

"1. Litteratur som form - för att berätta en historia - är gammalmodig. Ute. Slut. Påhittad underhållning är lättare att få via film och TV i våra dagar. (Och vad har skönlitteraturen någonsin varit annat än att återge uppdiktade berättelser i underhållande form?)

2. Litteratur är - till hela sin innebörd - en lögn. Litteratur är fiktion. Fiktion är motsatsen till fakta. Fakta är sanning. Jag bryr mig bara om sanning.

3. Romaner, dramatik, lyrik får livet att framstå som snyggt och prydligt och överskådligt. Livet är inte snyggt och psydligt och överskådligt. Det är osnyggt och kaotiskt och ständigt i förändring. Litteraturkritikerna kommer till och med med klagomål om en roman inte är bra komponerad intrigmässigt eller om den inte är "logisk". (Livet - logiskt!). De gnäller på personskildringar som är inkonsekventa (Hur konsekvent är du Ditto? Eller jag?). Och de beundrar "den litterära traditionen", med vilken de menar vissa spelregler som ska följas, precis som i kasino eller schack.

DÄRFÖR:

4. Litteratur är ett spel, spelat för nöjes skull - och läsaren låtsas att han spelar med i verkligheten. Men det är inte fråga om verkligheten, livet. Det är frågan om en bluff. När man läser en uppdiktad berättelse, en fiktion, går man med på en låtsaslögn.

ALLTSÅ:

5. Litteratur är ett narrspel, som vi inte längre har användning för: det luktar om den. Och vad det luktar är skit. Precis som jag sa. Vilket Skulle Bevisas.

Morgan"

Det ni, kiddos! Vad säger ni om dethär? Ditto blir förbannad och skriver ner en lång berättelse om vad han upplever under en vecka. Eller gör han det? Läs själv och begrunda. OM du inte tyckte dethär var tillräckligt råder jag dig att uppsöka en läkare (skämt) alternativt kolla in denhär texten på engelska.

I höst kommer den sjätte boken i Aidan Chambers danssvit ut på svenska. Jag längtar som bara den, dvs massor. Vadå danssvit, undrar du kanske. Läs om det här.

Tam-taratam-taradaaaaaaa!  Idag är det premiär för en ny grej här på bloggen: FLASKPOSTEN INTERVJUAR!

Vårt första intervjuoffer heter Johanna Lindbäck. Till vardags är Johanna gymnasielärare och skriver dessutom om böcker på bloggen Bokhora. Sofia läste Johannas första bok i höstas, kolla här! Jag har också läst, men inte skickat någon flaskpost om det. Snart kommer den andra boken - vi är mycket nyfikna!

1. Varför skriver du böcker? Hur kommer det sig att du blev författare?

Det är det roligaste som finns, att skriva. Man kan väl alltså säga att jag gör det för att jag vill ha kul! Det är helt... åh, få gå och tänka på saker man hittat på, lägga ihop, pussla, fantisera. Jag älskar det!
Jag har alltid velat bli författare, sen jag var liten. Jag vet inte varför från början, men innan jag lärde mig skriva så kunde jag sitta och rita teckningar i timmar = historier det med. Jag har helt enkelt alltid varit förtjust i att använda fantasin.   

Har ni läst den nya boken? De diskuterar samma sak där. Och jag säger samma som i den - att kunna styra folks tankar. Om det nu är en superkraft? Men det skulle vara coolt att kunna.

-         rätt: Palt.

-         ställe: Nacka-reservatet, att springa i skogen

-         färg: Blå

-         djur: Hund - men jag har ju tyvärr ingen.

-         bok: Omöjligt att säga en! Något av Katarina Kieri.

-         webbsida www.bokhora.se

Nu vet ni nästan allt om Johanna :-)

Har du någon favvoförfattare, illustratör, skådespelare eller kanske teatergrupp som du skulle vilja ställa frågor till? Hör av dig till oss, så försöker vi fixa!

/ka

Kan ni fatta att Rachael Wing bara var 14 år när hon började skriva denhär boken? Det kan inte jag. Fy, vad bra skrivet av en tonåring! Hata Romeo är en typisk sådan bok som jag egentligen inte gillar: den handlar om en tjej som blir kär i en kille. För det första: fyyyy vad många sådana böcker det finns! För det andra: handlingen känns så uppgjord redan från början. Samtidigt kan jag inte låta bli att läsa klart (trots att jag har räknat ut hur det ska gå för länge sedan) så något med Hata Romeo måste ju vara rätt bra. Jag tror att det är språket. Rachael Wing gör nämligen något häftigt: i stället för att skriva berättelsen i jag- eller kanske hon-form, skriver Wing "Du" hela tiden. Kolla in dethär stycket, vad sägs?

Du sitter ensam i klassrummet, du kokar och svär i tysthet över Chris Banner. Du har inte sagt ett ord sedan Reuben berättade att Chris skulle spela Romeo, eftersom du inte vet vad som kommer hända när du öppnar munnen - om du kommer skrika av frustration eller svära tills du tömt hela ditt ordförråd på spektakulära ord. Du är rasande på mrs Walker och miss Phillips.

Kluriga typer har redan listat ut vad det handlar om: Jen (="du") har fått huvudrollen i skolans uppsättning av Romeo och Julia. Allt är underbart - med det lilla undantaget att Romeorollen spelas av Jens absolut vääääärsta fiende någonsin.

 Denhär boken kommer kanske inte att förändra ditt liv, men den muntrar definitivt opp mitt i en rätt gråmulen majvecka...

/ka

PS. Att jag har lagt till kategorin "homosexualitet" beror på att huvudpersonens bästis är bög. Det görs ingen större sak av det, skönt va? DS.

Vet ni om att Rektor Dumbledore på Hogwarts, alltså internatskolan där Harry Potter och alla de andra går, är homosexuell? Det går att läsa här.

Jag fick reda på det redan i söndags morse av Helena, men först idag, när jag är hemma och sjuk, kommer jag på att jag inte berättat det här på Flaskposten.  

Tänk, vilka härliga skvallergrejer som kommer fram ibland!

 Hosthost/ka

Alltså jag har läst värsta grymma boken - det skedde redan i somras. Först nu har den kommit ut, och du kan läsa mer om den där jag har skrivit en recension för vuxna, här.

Läs, läs, läs Magic, Cilla och Baby av Eva Lundgren!! Detta kanske är årets bästa bok för mellanstadiebarn (fast man säger kanske inte så längre? Mellanstadiet? Finns det kvar?)!!! Här kan du läsa mer om böcker som ges ut av samma förlag (dvs de som gör att text och bild blir en himla massa böcker som folk kan köpa och låna).

 /Ka

Å vad jag vill att det ska vara som i den bok jag just läst ut! Ibland bara måste man av David Levithan är fantastiskt finfin.

Jag blir så glad av att läsa om Paul, som visserligen har problem med bästisen Joni och inte vet vem han ska välja av ex-pojkvännen Kyle och den nye, magiskt vackre Noah. Paul har förstås vanliga bekymmer, men inget är direkt relaterat till att han är homosexuell. Så skönt att läsa om detta! Jag var helt fast i boken (som är full av sköna karaktärer, t. ex. en transande* fotbollsspelare) och blev riktigt irriterad när K ville att jag skulle hänga med till IKEA. Men det var kanske bra med en liten paus: ringarna under ögonen är så djupa nu när jag bara läser och läser hela tiden: bilderböcker, kapitelböcker för barn upp till 9 år och olika ungdomsböcker och någon vuxenbok då och då. 

Tyvärr kan jag inte direktlänka till undersidorna hos det svenska förlaget som ger ut boken i Sverige, men gå in på http://www.xpublishing.se/ och klicka på Salongen så hittar du nog fram. David Levithan har en egen hemsida - förstås på engelska. Där kan du läsa massor om honom själv och de böcker han skrivit. Hoppas att det nystartade förlaget X-publishing fortsätter att ge ut översättningar!

Vilka bibliotek har boken? Klicka här, så får du klara besked.

/ka 

* transande = i det här fallet en kille som klär sig som tjej 

Nej nu kommer inte jag att hinna skriva mer än att jag på kort tid läst två mycket, mycket bra ungdomsböcker igen.

För bra för att dö av Christina Wahldén är minst lika bra som hennes tidigare böcker (glöm för allt i världen inte Klaras hemlighet) Läs mer om För bra för att dö i Svenska Dagbladet och på Barnens bokklubbs hemsida. Åååå vad jag älskar denhär boken och ååååå vad jag har berättat om den för alla på jobbet och för K. De är nog rätt trötta på det. Fast jag tröttnar inte på att tänka på Stella, Joel och Alva. Och Fia, som ryckte opp sig när Allvaret äntligen bröt sig ut ur det svarta rummet och tog sig in till hennes jobb på vårdhemmet.

 

                                         

Gunnar Ardelius, som vann Slangbellan för förra årets bästa debut, har kommit med en ny bok: När du blundar tittar jag. Åååå vad jag tycker om denhär boken och åååå vad jag skulle vilja ha en farfar som knölade ner ett kuvert med en liten tygdocka i brevlådan. Tåg och saknad och kolonilottstugan och mamma på psyket. Varför skriver du så förbaskat bra om det för så många av oss välkända? Läs mer om boken i Dagens Nyheter, Expressen, och Göteborgsposten.  

/ka 

av Katarina Kieri är en alldeles underbar och efterlängtad bok. Efter Katarinas förra bok Dansar Elias? Nej! Har jag längtat som en galen tossa efter att få läsa nästa ungdomsbok. Visst, hon har gett ut en diktsamling och en vuxenroman, men det är hennes osvikliga känsla för det som sker i glappet mellan högstadiet och det som inte brukar kallas vuxendom men som mycket väl skulle kunna göra det (barndom, ungdom - det låter som att man är dömd till att vara barn och ung, men att vuxenHETen är något hett, och eftersträvansvärt och det kanske det är fast nej, jag ser det som en dom lika mycket som alla andra) som berör mig och därför intresserar mig allra mest.

Hur som helst, i alla fall, nå. Katarina Kieri har i Majas kompis morsas sambo lyckats göra just detdär som jag ofta ville göra i både högstadiet och gymnasiet; att krypa in bakom och under en hoper människors i många fall slutna ansikten och skinnhudar. Därunder gömmer sig olika tankar, upplevelser och - ja - liv helt enkelt. Boken är ingen vanlig roman, utan en novellsamling med 11 olika berättelser som på olika sätt berör varandra. Jag gillar det: att först få se en människa och hennes livsberättelse i närbild för att i nästa novell ana densamma skymta lite i en annan människas berättelses periferi. Cecilia i den ena novellen får plötsligt liv och att Armin går fram till en människa som bryter samman får sin förklaring i en annan berättelse.

För det är ju så det är: oavsett om vi befinner oss i barndom, ungdom, vuxendom eller kanske ålderdom, är vi ändå DÄR, mitt i livet. Läraren Margareta Spegel uttrycker det bäst i sina Luftrum 1 och Luftrum 2: 

De tror att man en vacker dag kommer helt och hållet till ro, att man en vacker dag är nöjd och har förlikat sig med sitt eget öde. Hon trodde det själv för länge sedan, att hålet i hjärtat plötsligt skulle vara tätat, att skorret i själen en gång för alla skulle upphöra. Men så är det inte, det har livet smärtsamt lärt henne.

/ka

PS. Du kan läsa mer om boken i Svenska Dagbladet, i Dagens Nyheter, Helsingborgs dagblad och hos Lisa som jobbar på en bokklubb och får läsa allt i förväg. Gissa vem som är avundsjuk?