FLASKPOSTEN

... säger man ibland när man vill understryka att "det är lugnt". Fast i en bok som heter Inte hela världen, är det inte lugnt. Och det är hela världen som står på spel. För så säger Gud och Timnas pappa, Noa.

En enorm flodvåg är på väg. Endast de rättfärdiga skall räddas - alla andra är syndiga och skall dö för att sona sina brott. Noa är säker: han bygger en enormt stor ark och pressar in hela sin familj och så två djur av varje ras.

Känner ni igen historien? Den står i Bibeln. Fast där nämns bara Noas tre söner: Sem, Ham och Jafet. Det står ingenting om att han hade en dotter också. Tur att det har kommit en hel bok om dottern nu, hon hette Timna. Geraldine McCaughrean har också skrivit Det vita mörkret, som jag hyllade i februari. Inte hela världen är minst lika bra, fast förstås på ett helt annat sätt.

Jag gillar beskrivningen av hur trångt och äckligt det är på arken, det känns precis som att jag är där själv. Och FY, det är inte kul, vill jag lova. Alla är ständigt sjuka, men det är inte det värsta. Det värsta är att pappa Noa tvingar Timna och de andra att slå bort (och därigenom döda) alla människor som ber om hjälp.

Fattar ni - plötsligt måste Timna göra tvärtemot allt det hon tidigare lärt sig (bl. a. Älska din nästa såsom dig själv).

 Det är inte lätt. Särskilt inte när ...

Nej, det berättar jag inte här, förstås.

/ka

Ja, hörrni, visst är det många som älskar Stephenie Meyers Om jag kunde drömma och fortsättningarna? Jag förstår er verkligen (är ett stort fan av Buffy och alla möjliga andra vampyrhistorier). Det finns bara ett problem med Bella tycker jag: hon är så himla liten och smal och sööööt och bräcklig, medan Edward liksom är stark och stenhård och tuff. Jag skulle vilja att Bella fick vara lite starkare, eller åtminstone ha småtjocka lår (hemlis: det har nästan alla tonårstjejer som inte bantar) men nu är hon alltså bara som en liten porslinsdocka och det gör mig riktigt uppretad. Nog om Bella och Edward. Jag fattar varför många älskar böckerna om dem och jag blir alldeles glad när jag lånar ut böckerna till vampyrbitna tjejer.

En annan bok jag gillar fast jag blir irriterad på en del grejer är ju Ögat över månskäran. Den är så romantisk och liksom underbar att bara drömma mig bort i, just för att mitt liv inte alls påminner om boken. Jag vill inte leva så heller, men gillar att läsa om det på samma sätt som jag tycker om att titta på Glamour på tv när jag äter middag. Ibland läser jag skvallertidningar. Det är underbar underhållning helt enkelt!

 Här kommer ett tips om ännu en sådan bok till er, fast nu handlar det inte om vampyrer. Amerikanskan Melissa Marrs

Mer än ögat ser

handlar om Aislinn, en väldigt ovanlig tjej. Aislinn (snyggt namn tycker jag!) kan se allt det vi vanliga dödliga inte ser, eftersom hon (precis som sin mamma och Mommo) är synsk. Vet ni vad de ser? Jo, oknytt. En hel del mysko varelser existerar parallellt med människovärlden, och alla är inte goda... 

I denhär boken träffar vi Vinterdrottningen Beira (som påminner väldigt mycket om Häxan i Narniaböckerna) och hennes son, Sommarkungen Keenan. Beira kör med ett grymt spel - reglerna tänker jag nte gå in på nu, de får ni läsa er till - som innebär rätt stora svårigheter för vår hjältinna Aislinn. Jag säger såhär: svårigheterna har att göra med kärlek på liv och död...

Jag smaskade i mig boken i ett nafs och blev lite småsur då och då (både på språket och innehållet), men också härligt förtrollad på Glamoursättet. 

Till dig som är under 18 år: Har du läst Om jag kunde drömma, Ögat över månskäran eller Men än ögat ser? Vad tycker du om böckerna? Svara gärna i kommentarerna!

/ka

Idag läste jag en notis i DN om människor i Venezuela blivit bitna av fladdermöss och därigenom utvecklat en rad sjukdomssymtom bl.a. feber och rädsla för vatten.

Min första tanke var såklart att det var otäckt och läskigt. Men min andra att det kanske rör sig om vampyrer!

Neeej det finns inga vampyrer.... Men jag är just nu väldigt inne i boken Eclipse av Stephenie Meyer. Ni vet - om vampyren Edward och människan Bella som blir kära i varandra. Och råkar ut för en massa spännande saker. Ettan skrev jag om här. Tvåan blev jag lite besviken på så den har jag inte skrivit om här.

Men HURRA trean gillar jag massor.

Måste läsa mer NU!! 

/Sofia 

Förresten så hittade jag en nätartikel om fladdermössen i Venezuela och det är jätteläskigt, människor har farit riktigt illa och t.o.m. dött. Men tänk, fladdermössen kallas vampyr-fladdermöss så helt ute och cyklar är jag kanske inte. Däremot tänker jag inte länka till artikeln för den var så otäck.

Åååå, jag har läst den andra boken i Danssviten (läs vad jag skrev om den första här) - Dansa på min grav. Boken som jag läste kom ut på svenska år 1983, men det finns en nyare översättning, från 2002*.

 När jag var ungefär 14 år läste jag denhär boken för första gången. Den betydde mycket för mig: dels för att den var så häftigt skriven, jag kände igen mig i sättet att liksom skämta frenetiskt om mig själv och allt som egentligen var så himla allvarligt och viktigt för mig just då. Dessutom blev jag helt rusig av innehållet i den alldeles underbara kärlekshistorien. För det är precis det är: en kärlekshistoria som forsar mot en katastrof och mynnar ut i något som kanske får kallas för acceptans. 

Sextonårige Hal har lånat en liten segelbåt av sin kompis. Han är inte alls särskilt bra på att segla och när stormen kommer är kapsejsningen ett faktum. Pang! så ligger Hal i vattnet. Tur att han blir räddad av snyggingen Barry... Det kunde kanske ha tagit slut där. Hal skakar hand med Barry och tackar för hjälpen och de skiljs åt, adjöss och goodbye. Men icke. Hal och Barry blir allra bästa vänner inom loppet av bara en dag, mer än bara vänner, å, de älskar varandra! Och de lovar varandra att den av den som dör sist ska dansa på den andres grav. Inte anar killarna att döden är så nära..

Gör dig själv en tjänst och läs, läs, läs den här boken - varför inte hela danssviten?! Jag kommer att fortsätta med de återstående tre delarna för att ha alla i färskt minne rakt-i-kroppen-här-och-nu när Det här är allt. Cordelia Kenns kuddbok kommer ut i september.

 /ka

 * Den står Katarina Kuick (scrolla neråt, det finns en fin intervju med KK där) för, hon som har skrivit jättebraiga Svarta kläder, svart mask.

Ni kommer kanske ihåg Johannas Kråkafton? Inte? Läs här. Å, vilken fin kväll det måste ha varit! Jag gillar också kråkböcker. Och nu har jag läst ut Kråkflickans återkomst - uppföljaren till Kråkflickan av Kate Cann. Detta är en helt annan sorts bok än den första. Har ni läst den? Gör det först. Sen kan du kolla in resten av denhär flaskposten. Till sist kan du kasta dig över den lättlästa och spännande andra delen. Undrar om det kommer en till?

Ok - har alla läst första delen nu? Varsågoda: jag presenterar härmed Kråkflickans återkomst! Allt är på väg att ordna sig för Lily. Hon jobbar på att sätta sig i respekt hos parkwaytjejerna. Snyggot Kyle blir mer och mer intresserad av henne. Alla tycker att Lily är världsabäst på att göra dräkter och kostymer till skolteatern. Livet leker med andra ord! Men tror ni att det går bra - helt utan problem? En gång mobbad - alltid mobbad... eller?!

/ka

och mitt tangentbord.Tangentbordet / ja, ni fattar. Jag har tryckt p[ allt som kr''vs. Anda vagrar tangentbordet fatta att jag ar svensk och vill anvanda a, a och o.Nej, inte a, a och o. Tank dig tva prickar ovanfor varje bostav sa hanger du kanske med.

/ Jaha, och Petter Lidbeck, da_ Asch, det far ni se nar jag kommer till jobbet. Det funkar ju inte att skriva sahar.

/ hejhej fran ka

Kommer ni ihåg att jag pratade om gamla godingar förut? Jag har läst ännu en sådan, en bok som kom ut på engelska samma år som jag föddes. Jösses, den är alltså gammal som gatan, 30 år! Men banga inte för det - Spelöppning av författaren Aidan Chambers är finfin. Hittar ingen bild på omslaget nu och tänker inte scanna in det heller. Ni skulle rata boken direkt - framsidan ser riktigt gammaldags ut ( = jag gillar det jättemycket. Kanske kommer jag att scanna in det och sätta upp på väggen ovanför sängen). Ni får en bild på författarens i stället:

Öppna Spelöppning och läs magre, senige Dittos 181 sidor som går ut på att motbevisa kompisen Morgans anklagelser mot/fördomar om litteraturen. Här kommer anklagelserna i sin helhet:

"1. Litteratur som form - för att berätta en historia - är gammalmodig. Ute. Slut. Påhittad underhållning är lättare att få via film och TV i våra dagar. (Och vad har skönlitteraturen någonsin varit annat än att återge uppdiktade berättelser i underhållande form?)

2. Litteratur är - till hela sin innebörd - en lögn. Litteratur är fiktion. Fiktion är motsatsen till fakta. Fakta är sanning. Jag bryr mig bara om sanning.

3. Romaner, dramatik, lyrik får livet att framstå som snyggt och prydligt och överskådligt. Livet är inte snyggt och psydligt och överskådligt. Det är osnyggt och kaotiskt och ständigt i förändring. Litteraturkritikerna kommer till och med med klagomål om en roman inte är bra komponerad intrigmässigt eller om den inte är "logisk". (Livet - logiskt!). De gnäller på personskildringar som är inkonsekventa (Hur konsekvent är du Ditto? Eller jag?). Och de beundrar "den litterära traditionen", med vilken de menar vissa spelregler som ska följas, precis som i kasino eller schack.

DÄRFÖR:

4. Litteratur är ett spel, spelat för nöjes skull - och läsaren låtsas att han spelar med i verkligheten. Men det är inte fråga om verkligheten, livet. Det är frågan om en bluff. När man läser en uppdiktad berättelse, en fiktion, går man med på en låtsaslögn.

ALLTSÅ:

5. Litteratur är ett narrspel, som vi inte längre har användning för: det luktar om den. Och vad det luktar är skit. Precis som jag sa. Vilket Skulle Bevisas.

Morgan"

Det ni, kiddos! Vad säger ni om dethär? Ditto blir förbannad och skriver ner en lång berättelse om vad han upplever under en vecka. Eller gör han det? Läs själv och begrunda. OM du inte tyckte dethär var tillräckligt råder jag dig att uppsöka en läkare (skämt) alternativt kolla in denhär texten på engelska.

I höst kommer den sjätte boken i Aidan Chambers danssvit ut på svenska. Jag längtar som bara den, dvs massor. Vadå danssvit, undrar du kanske. Läs om det här.

Såhär är det: för några år sedan dog min farbror och faster av lungcancer. En av mina kusiner har haft läskig cancer, min farfar också (båda levde - min kusin lever fortfarande! - länge och helt normalt efter operationer och andra hemskheter, till exempel strålning) och så känner jag till ungefär fyra stycken som jag är mer eller mindre bekant/vän med som under de sista två åren har fått olika sorters cancerbesked. Då känns livet rätt tungt. Är det därför jag dras till böcker som handlar om just cancer? Eller sammanfaller mina cancerkompisars öden med att det går en cancertrend i ungdomslitteraturen?

I minst tre av vårens flaskpostar har vi skrivit om cancerböcker (kolla här, här och här). Nu kommer en till. Håll i er, för denhär flaskposten handlar om en bok som är både rolig och sorglig och vidrig och mysig och helt fantastiskt bra.  

 
är en sånhär bok som riktigt känns i magen. Eller kanske i hela kroppen, jag är inte riktigt säker på vilket. Hur som helst: det handlar om Markus, 19 år, som hänger med på någon konstnärsfest där han bara känner sig helt fel, men lyckas träffa en tjej som inte heller trivs: Ingrid, vackrare än till och med Sinéad O'Connor. Det är så romantiskt och fint och Markus vägrar att ta till sig kalla fakta: Ingrid har inte lång tid kvar att leva.

Jag säger: hey, läs! Denhär boken är full av liv, humor, totalsorg och småcyniska kommentarer som alltid är kärleksfyllda - inuti.  

/ka 

Kan ni fatta att Rachael Wing bara var 14 år när hon började skriva denhär boken? Det kan inte jag. Fy, vad bra skrivet av en tonåring! Hata Romeo är en typisk sådan bok som jag egentligen inte gillar: den handlar om en tjej som blir kär i en kille. För det första: fyyyy vad många sådana böcker det finns! För det andra: handlingen känns så uppgjord redan från början. Samtidigt kan jag inte låta bli att läsa klart (trots att jag har räknat ut hur det ska gå för länge sedan) så något med Hata Romeo måste ju vara rätt bra. Jag tror att det är språket. Rachael Wing gör nämligen något häftigt: i stället för att skriva berättelsen i jag- eller kanske hon-form, skriver Wing "Du" hela tiden. Kolla in dethär stycket, vad sägs?

Du sitter ensam i klassrummet, du kokar och svär i tysthet över Chris Banner. Du har inte sagt ett ord sedan Reuben berättade att Chris skulle spela Romeo, eftersom du inte vet vad som kommer hända när du öppnar munnen - om du kommer skrika av frustration eller svära tills du tömt hela ditt ordförråd på spektakulära ord. Du är rasande på mrs Walker och miss Phillips.

Kluriga typer har redan listat ut vad det handlar om: Jen (="du") har fått huvudrollen i skolans uppsättning av Romeo och Julia. Allt är underbart - med det lilla undantaget att Romeorollen spelas av Jens absolut vääääärsta fiende någonsin.

 Denhär boken kommer kanske inte att förändra ditt liv, men den muntrar definitivt opp mitt i en rätt gråmulen majvecka...

/ka

PS. Att jag har lagt till kategorin "homosexualitet" beror på att huvudpersonens bästis är bög. Det görs ingen större sak av det, skönt va? DS.

Wow, här är det underligt och spännande och HEY så rätt tungan måste hållas i mun för att man (i alla fall jag*) ska hänga med i svängarna. För när David får för sig att Ödet är ute efter honom, skyndar han sig att försöka fly. Inte nog med att han köper helt nya kläder, lär känna Agnes och Peter och alla de andra - David bestämmer sig dessutom för att byta namn till

Justin Case**

Meg Rosoff har skrivit denhär filosofiska actionhistorien som är både spännande, rolig, lite sorglig och tänkvärd. För några år sedan kom hennes debut, Så har jag det nu. Tyvärr har jag inte läst den, har du? 

 /ka 

* men det kanske inte räknas, jag är ju en gammal tant på 30 år! 

** Just in case är engelska och betyder För säkerhets skull.