FLASKPOSTEN

... säger man ibland när man vill understryka att "det är lugnt". Fast i en bok som heter Inte hela världen, är det inte lugnt. Och det är hela världen som står på spel. För så säger Gud och Timnas pappa, Noa.

En enorm flodvåg är på väg. Endast de rättfärdiga skall räddas - alla andra är syndiga och skall dö för att sona sina brott. Noa är säker: han bygger en enormt stor ark och pressar in hela sin familj och så två djur av varje ras.

Känner ni igen historien? Den står i Bibeln. Fast där nämns bara Noas tre söner: Sem, Ham och Jafet. Det står ingenting om att han hade en dotter också. Tur att det har kommit en hel bok om dottern nu, hon hette Timna. Geraldine McCaughrean har också skrivit Det vita mörkret, som jag hyllade i februari. Inte hela världen är minst lika bra, fast förstås på ett helt annat sätt.

Jag gillar beskrivningen av hur trångt och äckligt det är på arken, det känns precis som att jag är där själv. Och FY, det är inte kul, vill jag lova. Alla är ständigt sjuka, men det är inte det värsta. Det värsta är att pappa Noa tvingar Timna och de andra att slå bort (och därigenom döda) alla människor som ber om hjälp.

Fattar ni - plötsligt måste Timna göra tvärtemot allt det hon tidigare lärt sig (bl. a. Älska din nästa såsom dig själv).

 Det är inte lätt. Särskilt inte när ...

Nej, det berättar jag inte här, förstås.

/ka

Först tyckte jag att Sprickor och honungslim var jättetråkig och riktigt svår att komma in i. Å, det var för smetigt liksom, som om detdär honungslimmet i titeln klistrade ihop hela berättelsen i en sötsliskig och äcklig smörja. Men sen, efter ungefär 58 sidor eller så, föll jag pladask in i handlingen och lät mig själv rinna igenom  hela berättelsen.

- Men vad handlar det om då, hallå, sluta tjata om dig själv och dina himla läskänslor!

- Åkerjrå, det är 1960-tal (kanske dina föräldrar föddes då?) i Sydafrika. Känner ni till Apartheid? Inte? Det måste vi råda bot på. Sådärja. Tolvåriga Emily bor med sina föräldrar och sin jättesnälla storasyster i ett tjusigt hus. På tomten finns tjänarbostäderna där en gammal man, Buza, och husets kokerska bor. Bägge är, förstås, svarta och har det riktigt dåligt. Fast Emily är inte heller glad. Det går inte en dag utan att föräldrarna bråkar och rätt snart är Emily säker på att mamman (som verkar vara helt vidrig, värsta snobbkärringen!!!) är otrogen med Dennis (fast hon låtsas att de bara spelar tennis).

Det känns tyvärr som att författaren Linzi Glass har försökt klämma in på tok för många problem på samma yta. Ibland fungerar det, det är såna böcker som jag verkligen gillar  - dvs de böcker som lyckas beskriva eller kanske till och med omfamna det kaos som kallas för livet, fullt av olika komplexiteter* - men Linzi Glass är inte där än. Hon kanske klarar av det bättre i nästa bok. Som det är nu tycker jag att Sprickor och honungslim är alldeles för ojämn. Samtidigt kunde jag ju inte låta bli att ryckas med av berättelsen. Det händer nämligen mycket mer än vad man först kan tro. Direkt förfärliga saker, faktiskt. Men det tänker jag inte berätta om nu, såklart. Du får läsa själv och ta reda på saken helt enkelt.

/ka

* komplexiteter har ingenting med för stor näsa eller för liten snopp att göra. När man säger att något är komplext menar man att det inte är så enkelt som det verkar vid en första anblick. Läs mer om det här.  

Hoppsan, hörrni, vilken film - hoppsan, förlåt, jag menar BOK - jag precis har läst ut!

Egentligen vill jag inte berätta något alls om denna superfina historia eftersom den är så speciell och liksom fylld av överraskningar. Jag vill helt enkelt att alla som läser boken ska få upptäcka allt på egen hand! 

Såhär ser boken ut: 

 Den heter En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret och är skriven av Brian Selznick. Sådärja, det var allt jag tänkte säga om den saken.

 **********************************************************************

Neeeej, jag måste skriva ner några viktiga grejer bara:

1) Låt inte omfånget (=att det är en tjock bok) skrämma dig. Ta upp boken, bläddra i den och upptäck att böcker inte behöver se ut precis som du tror inuti. 

2) Skynda dig att läsa boken innan det blir film av hela spektaklet. För oss som har läst boken är det helt och hållet självklart att den kommer att filmatiseras. Läs nu!!! så att du slipper få berättelsen och magin förstörd av en kanske rätt dålig film. Det är i ditt eget huvud som den verkliga magin skapas!

3) Tillåt dig själv att bli en lika stor drömmare som Hugo... och de andra!

Det finns många fiffigheter med boken, en av dem får du försöka klura ut själv genom att liksom bläddra snabbsnabbt genom alla sidorna.  

Kolla in supersnygga hemsidan (på engelska...) här!

/ka 

Psst! I slutet av boken tackar författaren en hel hoper med människor. En av dem är flaskpostenfavoriten David Levithan. Undrar om de är bästisar? :-) 

Som tidigare skrivits här på Flaskposten gillade (svagt ord?) både Karin och jag Ögat över månskäran av Libba Bray.

Nu har jag under några dagar åter umgåtts med Gemma och hennes vänner, ovänner, magiska varelser, tjänstefolk och herrskap i uppföljaren Upprorsänglar.

Det frasar, precis som i ettan, om varenda sida i boken. Ibland dryper sidorna av trolldom, ibland är de stela av skräck. Och ibland är de lite kära.

I Upprorsänglar har det blivit jul och Gemma, Ann och Felicity åker alla till London för att fira högtiden med baler och visiter. En fröjdefull jul? Nejnejnej. Riket lockar och återigen får vi vara med om fantastiska upplevelser när flickorna tar sig dit. Tätt följda av hot från olika håll. Någon är ute efter dem. Ute efter makten. Ute efter att döda.

Frågan är bara vem?

Det finns en superfin hemsida om böckerna (det finns tre i serien - när kommer sista på svenska?). Missa inte att kolla in "film-trailern" för bok tre!

/Sofia 

I helgen som gick satt Martina* och jag på varsitt håll och nästan-snyftade oss igenom de sista sidorna av fina drakväktartrilogin som började med Drakväktaren, fortsatte med Purpurdraken och slutade med Drakmåne. Idag har vi pratat lite om boken och är väldans överens om att det var både spännande och sorgligt och precis lika bra som vi hade hoppats.

Ni har väl inte missat böckerna om Ping och hennes äventyr med drakarna? Nu senast var det Jimmy, 10 år, som tipsade om Drakväktaren här på Flaskposten - och jag önskar att alla, både fantasyfreaks och andra, får läsa dessa magiska och många gånger riktigt läskiga böcker. 

Läs mer om drakväktartrilogin och författaren Carole Wilkinson.

/Martina och Ka

* som praoar på Västerhaninge bibliotek

Bokens namn: Drakväktaren

Författare: Carole Wilkinson

Boken handlar om: en slavflicka utan namn och sen möter hon en drake som kan hennes namn och säger att hon är en drakväktare.

 Därför ska man läsa boken: Den är spännande.

(Ka lägger till: Drakväktaren är en av de bästa fantasyböcker som finns! Fortsättningen, Purpurdraken, är minst lika bra. Del 3 heter Drakmåne och har precis kommit till Västerhaninge bibliotek. Jippie!)

Igår skrev jag om boken Ormens öga. Idag har jag pratat om vikingatiden med en klass. Ormens öga försvann i ett nafs, det var visst nån som blev akut läshungrig... Detsamma gällde för två andra böcker jag pratade om, nämligen

Njàls saga

och

Drakskeppet

Har ni läst dem? Det har förstås jag. Och förmodligen många av er som kollar flaskpost här. Jag vill ha en omröstning - vilken är bäst? Njàls saga eller Drakskeppet?

Hoho, alla vuxna, ni får också svara!

/ka

PS. Vill du veta mer om vikingar? Kolla in alla fina sidor på Unga fakta! DS.

Här, gott folk, har vi en lättläst och mycket spännande berättelse direkt från vikingatiden:

Ormens öga

av Torsten Bengtsson

Imorgon bittti kommer ett gäng från år 4 hit och vill lyssna när jag berättar om vikingatiden. Först tänkte jag:

Åååå, vad tråkigt, det handlar ju bara om en massa snubbar som springer runt, dricker öl och slåss!

Men när jag läste Ormens öga märkte jag att det faktiskt inte bara var så. Maria och John slåss inte. De har ett bra liv i sin lilla by tillsammans med mamma, pappa, smeden, prästen och alla andra. Vallhunden Tim, till exempel! Men en del otäckheter ryms förstås i boken. En dag dyker nämligen ett skepp upp vid horisonten. Det är inte riktigt vilket skepp som helst...

Nu berättar jag inget mer, bara:

Tur att Maria är så påhittig och modig!

/ka

Hej alla som gillar serierna om Vampyrguden och Lampyrerna! Nu har jag hittat en finfin bok som utspelar sig ungefär samtidigt och ungefär på samma ställe, nämligen:

 Fallet med den försvunne detektiven

Detta är den första delen i en ny serie som kallas för Pojkarna på Baker Street. Aha! Ännu en bok som bara handlar om killar! tänkte jag lite argt. Men så är det faktiskt inte. "Pojkarna" är ett gäng på tre flickor och fyra pojkar. Dessa barn är inte riktigt vilka barn som helst - de är nämligen självaste mästerdetektiven Sherlock Holmes "storartade irreguljärer". Vad det betyder får du veta när du läser denna spännande historia.

Fiffiga hälsningar från

ka 

PS. Serien kommer att finnas i sex delar innan äventyret är helt och hållet slut. Del 2 finns i bokhandeln och på biblioteket redan i höst!

PS2. Han som har skrivit boken heter Anthony Read och ser ut såhär. 

Jag har länge undrat och undrar fortfarande:

Varför har människor ett sånt förfärligt stort behov av att bli rädda? Och varför är så många av oss besatta av att se skräckfilmer/läsa om hemskheter? För erkänn att ni tycket att det är spännande med spökhistorier, Pirates of the Carribean och vampyrer. Jag brukar känna mig som Muminpappan - ni vet väl vem han är? Muminpappan älskar äventyr och katastrofer.

I veckan som gick har jag pratat lite med barn och unga som varit på biblioteket. Vi har klurat över dethär med rädsla. En del tror att vi gillar att läsa otäcka böcker för att det händer något; man läser vidare för att få reda på hur det ska gå. Vad tror ni? Svara gärna i kommentarerna!

Hur som helst: nu har jag läst en faktaspäckad historiebok som bara handlar om samurajer - ena riktigt läskiga typer. I Samuraj - Krigarens väg av Thomas Louis och Tommy Ito får vi läsa om den ena hemskheten värre än den andra. Fast det är inte bara slabb och smock - mängder av värdefulla fakta finns med. Om du går i högstadiet och ska skriva ett arbete i historia har du här en riktig guldgruva att ösa ur.

MEN det finns en sak som jag tycker är riktigt tråkig med denna i övrigt mycket välskrivna bok. Jag säger som i en gammal chipsreklam: Var är brudarna?

På 193 sidor förekommer kvinnor bara tre gånger. En gång står det att de blev mördade (ni vet den gamla uttjatade frasen "kvinnor och barn"), en annan gång läser vi att kvinnor också kunde bli samurajer och så slutligen kan vi läsa om en kvinna som hade ett mycket hårt arbete. Hennes uppgift avslöjar jag inte här.

Var är resten av tjejerna? Vem lagar samurajernas mat? Vem ser över deras sår, vem badar samurajerna, vem föder deras barn och vem i hela fridens namn ser till att deras kläder hålls i toppskick?

/ka