FLASKPOSTEN

Ja, hörrni, visst är det många som älskar Stephenie Meyers Om jag kunde drömma och fortsättningarna? Jag förstår er verkligen (är ett stort fan av Buffy och alla möjliga andra vampyrhistorier). Det finns bara ett problem med Bella tycker jag: hon är så himla liten och smal och sööööt och bräcklig, medan Edward liksom är stark och stenhård och tuff. Jag skulle vilja att Bella fick vara lite starkare, eller åtminstone ha småtjocka lår (hemlis: det har nästan alla tonårstjejer som inte bantar) men nu är hon alltså bara som en liten porslinsdocka och det gör mig riktigt uppretad. Nog om Bella och Edward. Jag fattar varför många älskar böckerna om dem och jag blir alldeles glad när jag lånar ut böckerna till vampyrbitna tjejer.

En annan bok jag gillar fast jag blir irriterad på en del grejer är ju Ögat över månskäran. Den är så romantisk och liksom underbar att bara drömma mig bort i, just för att mitt liv inte alls påminner om boken. Jag vill inte leva så heller, men gillar att läsa om det på samma sätt som jag tycker om att titta på Glamour på tv när jag äter middag. Ibland läser jag skvallertidningar. Det är underbar underhållning helt enkelt!

 Här kommer ett tips om ännu en sådan bok till er, fast nu handlar det inte om vampyrer. Amerikanskan Melissa Marrs

Mer än ögat ser

handlar om Aislinn, en väldigt ovanlig tjej. Aislinn (snyggt namn tycker jag!) kan se allt det vi vanliga dödliga inte ser, eftersom hon (precis som sin mamma och Mommo) är synsk. Vet ni vad de ser? Jo, oknytt. En hel del mysko varelser existerar parallellt med människovärlden, och alla är inte goda... 

I denhär boken träffar vi Vinterdrottningen Beira (som påminner väldigt mycket om Häxan i Narniaböckerna) och hennes son, Sommarkungen Keenan. Beira kör med ett grymt spel - reglerna tänker jag nte gå in på nu, de får ni läsa er till - som innebär rätt stora svårigheter för vår hjältinna Aislinn. Jag säger såhär: svårigheterna har att göra med kärlek på liv och död...

Jag smaskade i mig boken i ett nafs och blev lite småsur då och då (både på språket och innehållet), men också härligt förtrollad på Glamoursättet. 

Till dig som är under 18 år: Har du läst Om jag kunde drömma, Ögat över månskäran eller Men än ögat ser? Vad tycker du om böckerna? Svara gärna i kommentarerna!

/ka

Ja, jag är feminist. Men det är inte om mig denhär flaskposten kommer att handla. Istället tänkte jag skriva lite om

Det som inte sa - Om hur jag blev feminist

av Lisa Lindén.

Åh vilken bra bok! Läs, låna, köp! Här har du alldeles hejdundrande finfin läsning framför dig. Läs om Lisas uppväxt och hur hon började fundera på varför hon inte fick göra samma grejer som brorsorna. Läs om olika sorters feminister. Läs om hur det kändes när Lisa började plugga på universitetet. Ja, för tusan, KÖP boken så att du kan klottra i marginalerna, skriva ner vad du tänker när du läser boken - du kanske kommer på att du själv har varit med om något liknande.

De dom inte sa... är ungefär som en önskestorasyster: smart, snäll och tuff på alla sätt. Denhär syrran hjälper dig igenom allt - från det som känns lite småkonstigt till det som kanske är det allra hemskaste du någonsin får uppleva...

/ka

PS. I  mars skrev jag om en annan riktigt bra bok om genus, könsroller och feminism. Om du har läst den är det bara att kasta dig på denhär meddetsamma! DS.

Åååå, jag har läst den andra boken i Danssviten (läs vad jag skrev om den första här) - Dansa på min grav. Boken som jag läste kom ut på svenska år 1983, men det finns en nyare översättning, från 2002*.

 När jag var ungefär 14 år läste jag denhär boken för första gången. Den betydde mycket för mig: dels för att den var så häftigt skriven, jag kände igen mig i sättet att liksom skämta frenetiskt om mig själv och allt som egentligen var så himla allvarligt och viktigt för mig just då. Dessutom blev jag helt rusig av innehållet i den alldeles underbara kärlekshistorien. För det är precis det är: en kärlekshistoria som forsar mot en katastrof och mynnar ut i något som kanske får kallas för acceptans. 

Sextonårige Hal har lånat en liten segelbåt av sin kompis. Han är inte alls särskilt bra på att segla och när stormen kommer är kapsejsningen ett faktum. Pang! så ligger Hal i vattnet. Tur att han blir räddad av snyggingen Barry... Det kunde kanske ha tagit slut där. Hal skakar hand med Barry och tackar för hjälpen och de skiljs åt, adjöss och goodbye. Men icke. Hal och Barry blir allra bästa vänner inom loppet av bara en dag, mer än bara vänner, å, de älskar varandra! Och de lovar varandra att den av den som dör sist ska dansa på den andres grav. Inte anar killarna att döden är så nära..

Gör dig själv en tjänst och läs, läs, läs den här boken - varför inte hela danssviten?! Jag kommer att fortsätta med de återstående tre delarna för att ha alla i färskt minne rakt-i-kroppen-här-och-nu när Det här är allt. Cordelia Kenns kuddbok kommer ut i september.

 /ka

 * Den står Katarina Kuick (scrolla neråt, det finns en fin intervju med KK där) för, hon som har skrivit jättebraiga Svarta kläder, svart mask.

Idag är det internationella kvinnodagen. Det betyder inte att man ska klä sig i kort kjol, operera brösten så att de blir större, banta bort tio kilo på två dagar eller blondera håret. Nej idag firar vi ALLA KVINNOR är lika mycket värda som ALLA MÄN. Eller - är det verkligen så? Njaee, skulle jag vilja säga. Ett tips från mig till er ALLA, flickor och pojkar, tjejer och killar, gummor och gubbar, damer och herrar, kvinnor och män:

LÄS Anna Norlins jättebra:iga bok Tänk (tvärt)om! Där kan ni tänka efter litegrann och bli glada på kuppen. Det finns massor av roliga saker att göra för att kvinnor och män ska bli jämställda!

Här har vi förresten en ny bok som jag är vansinnigt nyfiken på - men får väl vänta i ungefär fem år innan den kommer till biblioteket :-/ 

 Puss och kram från ka

som åker iväg på äventyr strax och inte hinner skriva mer just nu. 

PS. För två år sedan skrev jag om Internationella kvinnodagen på Flaskposten. Läs här om du vill!

Just nu är jag mitt oppe i läsningen av Janne Lundströms Flickan som var vacker i onödan. Fy farao, vad bra! Läs bara detta:

" - Hon är inte som andra flickor, svarade han till slut. Hon lyder inte sin herre Augeboba, smiter sin väg från arbetet, är borta dagar och nätter, ljuger, uppträder opassande, påstår att hon egentligen är en pojke. Kort sagt, hon är tokig." 

Berättelsen om Asombasine är grym och samtidigt fantastiskt spännande. Boken nominerades till augustpriset förra året, men besegrades av Sven Nordqvists Var är min syster? 

/Ka 

Jippiehooo, nu har jag läst ut Hans majestäts drake av Naomi Novik (snyggt namn, va?)!

Och jösses, vilken slingrig berättelse! Jag tyckte i början att boken var riktigt seg, tråkig och jobbig, men ändrade inställning tack vare Ida A:s kommentarer i Johannas inlägg om Damen under isen. Jag gillar det - att ändra åsikt, alltså. Det får mig att känna mig levande. Nu har jag klickat runt på bokens (seriens, det kommer flera delar) hemsida och är rätt nöjd och glad.

Detta är den första boken om Temeraire, draken som föds ombord på ett brittiskt skepp mitt under napoleonkrigen. Välskriven som attan är boken där författaren mycket fiffigt lär ut en hel massa saker om hur det var att leva då samtidigt som hon förser oss med stora mängder fantasy. I stället för flygplan använder människorna drakar som uppfostras till att bli stridsmaskiner från det ögonblick de kläcks... Kaptenen ombord på skeppet (Laurence) är inte van vid drakar, men fäster sig snart vid Temeraire och de skickas till Skottland för att utbildas till flygare. Vad som sedan händer låter jag vara osagt, förutom det Ida A redan skrivit: det är häftigt att författaren Naomi Novik har skrivit en bok om en tid och ett område (krigets) som till stor del får sägas bara tillhöra männen. På 1700- och 1800-talen var det alldeles otänkbart för kvinnor att arbeta; ännu värre var det förstås att kriga - iklädda byxor! Men när Kapten Laurence börjar sin utbildning möter han till sin stora förvåning kvinnor som är bättre flygkaptener än många av männan!

Jag är inte svag för krig. Det är hemskt och förfärligt, och jag gillar inte böcker om krigföring. När det är stridscener i Sagan om ringen bläddrar jag framåt några sidor, och när Harry Potter slåss mot Volde... - förlåt, jag menar du-vet-vem - gömmer jag mig bakom en kudde* och låter K berätta vad som händer. Har aldrig tyckt om Star Wars heller, fast i somras såg jag de tre första filmerna bara för att ha gjort det, liksom.  

/ka 

* nej, jag har fortfarande inte läst en enda HP-bok! Jag har sett filmerna i stället, men det kanske är förbjudet för en bibliotekarie att skriva det?

Aaaah! Hur kan jag INTE ha skrivit om De fem utvalda förut? När jag söker i Flaskpostens arkiv ser jag ingenting om denhär världsaspännande serien. Ja, jösses amalia, tur att jag precis har läst ut den tredje delen och kan berätta för er om den.

Dödens fält

av Anthony Horowitz

är minst lika spännande som de första två delarna, Korpens port och Ondskans stjärna. Det underlättar att läsa de två första delarna innan man ger sig på Dödens fält, men jag tror nog att det går att läsa bara denhär - åtminstone om man är en van fantasyläsare.

Såhär är det: några som kallas för De gamla står i begrepp att ta över världen. Portar har öppnats och med hjälp av sina övernaturliga krafter har de lyckats gå in i giriga, maktgalna människors medvetanden. Snart dominerar De Gamla och allt gott på Jorden är utrotat. Men det finns ett hopp, eller snarare fem. De fem utvalda - fem tretton-fjortonåringar kan rädda världen om de lär känna sina förmågor och möts. Detta är inte lätt.

I Korpens port läste vi med stigande spänning om Matt, och i Ondskans stjärna lärde han känna Pedro. Dödens fält är Jamies bok. Jamies och hans tvillingbror Scotts. Tvillingarna lever ett vidrigt liv på en Freak Show där deras telepatiska kunskaper utnyttjas hårt. Men snart är de jagade - av någon mycket hemskare än "Farbror Don"...

 Det är action, spänning och rajraj på högsta nivå. Igår när jag kollade på tv var jag tvungen att stänga av för att kunna läsa vidare. Och slutet bäddar för en minst lika rafflande fortsättning.

/ka 

Å, jag har läst en alldeles underbar bok av Lin Hallberg (som bland mycket annat skrivit de superbraiga böckerna om shetlandsponnyn Sigge och hästbruttan Myggan). Hur gör hon för att skriva så mycket och så bra?!

I Miss Amanda Hill - Cirkus i skolan finns inga söta ponnysar med. Bara en häst, men den har inte så mycket med handlingen att göra. I stället är det 69 kossor och en hel hoper katter som tar upp tioårige Samuels intresse. Det är inte så väldigt konstigt, för snart ska ladugårdskatten få ungar! Klassen är inte särskilt stor, och Samuel är en av några få killar. Därför blir han lite besviken när fröken berättar att det ska komma en ny elev till klassen - och att det är en tjej. Räcker det inte med tjejer? undrar han. Men så kommer Amanda, den fantastiska Miss Amanda Hill, och vänder uppochner på kalaset. För vad händer när en tjej inte vill sminka sig med de andra tjejerna utan hellre övar konster på sin enhjuling?

Jag både skrattade och nästan-grät när jag läste denhär boken som inte så lite påminner om Frida Nilssons böcker om Hedvig.

/ka 

Superhjälten Tyson är här - tadaaaa!

Mats Wänblad har tidigare skrivit en hel del böcker och medverkat i favvotidningen KP med berättelserna om D. E. Tektor - vi på Flaskposten gillar den superkluriga detektiven Tektor och hoppas på mer!

Nu har jag läst en nyutkommen bok av MW (som bor nära mig, wow, jag bor nära en kändis!!!). Den helt enkelt är jättebra. Elvaårige Tyson har fått en anteckningsbok av sin mormor. Bra att det är boxare på omslaget, eftersom Tyson gillar boxning och läser alla boxningstexter han kan komma över.

En anteckningsbok alltså. Vad gör man med den? Skriver dagbok? Nej, det verkar lite enformigt: "idag åt vi köttbullar i skolan", liksom... Hur kul är det? Tyson bestämmer sig för att skriva ner sina smartaste tankar där. Häftigt. Ingen kommer att tro att Tyson bara var elva år när han skrev dehär stora tankarna!

Men så kommer Mona, som vet allt, och berättar att det fanns Tänkeböcker på medeltiden. I tänkeböckerna stod det vilka straff brottslingarna dömdes till i rådhusrätten. Det är nu Tyson utser sig själv till Rättvisans riddare - han ska utrota all orättvisa!

Hurra för Mats Wänblad, säger jag! Denhär boken är jättebra och jag skulle vilja att ni som går i fyran och femman tjatar, tjatar och tjatar på er lärare att läsa den högt. Läs den annars tyst, för er själva och tyck synd om läraren och klasskompisarna som missar en underbart bra bok!

/ka 

Nej, skulle nog majorsdottern Louise Stjärnstedt säga. Och efter att ha läst om hennes öde i Skärvor av kristall är jag benägen att hålla med. Detta är det sjätte delen i långserien om systrarna Andersson och deras döttrar.

För snart ett år sedan skrev jag här på Flaskposten om den femte delen, Det fjärde rummet. Det finns många saker som är bra med serien. En av dem är att delarna är fristående, dvs det spelar ingen roll i vilken ordning man läser dem. Visst kanske det känns roligt att läsa historien från början till slut, men jag tycker att det är lika kul att läsa böckerna lite hipp som happ och på så sätt lägga ett slags pussel för att få reda på mer om kvinnornas relationer till varandra.

Louise har vuxit upp med sin stränga pappa och två bröder. Mamman har legat på mentalsjukhus nästan så länge Louise kan minnas. Detta är inte något man talar högt om 1938, då romanen utspelar sig. Boken börjar med mammans begravning; det var hjärtat har pappa sagt. För första gången på länge möter Louise sina släktingar på mammans sida och börjar ana att pappa kanske inte alls är dendär snälla pappa han kanske försöker framstå som - när han är på gott humör, vill säga.

Nej, Rutger Stjärnstedt är verkligen en vidrig figur på alla sätt och vis. Jag blir fruktansvärt arg på honom när jag läser boken. Varför? Ja, du får väl läsa själv och ta reda på vad jag menar...

Själv kommer jag längta ända tills Solveig Olsson-Hultgren kommer ut med nästa bok i serien.

/Ka