FLASKPOSTEN

Äntligen, äntligen är FLASKPOSTEN INTERVJUAR tillbaka, hurra! Denhär gången träffar vi Jessika Berglund som har skrivit böckerna om Alva och skrivit i och illustrerat fina naturböcker. Jessika har skrivit en bok för vuxna också, fast den behöver vi ju inte prata om här... Är ni beredda? Här kommer den - intervjun!

1. Varför skriver du böcker? / Hur kom det sig att du blev författare?

Jag skriver för att det är roligt. Jag tycker att det är så väldigt mycket lättare att utrycka sig i skrift, bland annat eftersom man då får tillfälle att redigera det man säger. När jag pratar kommer allt gärna lite för fort och i fel ordning. Att jag började skriva böcker kom sig kanske av att de böcker jag ville läsa inte fanns? En ganska konstig anledning, men det var nog så. Fast jag hade väl inte fortsatt om det inte vore roligt. De där böckerna som fattades var kapitelböcker för yngre barn, och när jag väl börjat skriva var jag fast.

2. Har du någon ny bok på gång?

Självklart, hela tiden. Men vad det blir och om någon vill ge ut det får vi se. Jag har två barnboksmanus som ligger på förlag och väntar och datorn full av vuxenprojekt så för hoppningsvis blir det något av något.

3. Har du någon favoritbok bland dina egna böcker?

Vet inte? De är ju inte så många och jag tycker om dem allihop. Faktiskt, det gör jag och det känns skönt. Personerna jag skriver om kommer med tiden väldigt nära.

4. Vad är roligast respektive tråkigast med ditt jobb (har du fler jobb än författandet)?

Skrivandet i sig är roligast, jättekul faktiskt. Sen gör jag ju bild också, det är också roligt men liksom mycket tyngre. På det hela taget är det ett fysiskt tungt jobb det här, så svårt att sitta still så länge som man måste. Kroppen far illa av det. En tråkig sak är att vänta och vänta och aldrig veta vad som egentligen krävs eller om man själv kan bedöma vad man gjort eller inte. Jag håller på att bli kolossalt osäker på min egen förmåga. Vet liksom aldrig om det är bra, eller helt kass någonting. Det är läskigt. Att bli refuserad är pest men det måste man tåla. Ibland jobbar jag lite på dagis och det är roligt! Där får jag läsa sagor och berätta för barnen, jätteskoj.

5. Vilken superkraft skulle du vilja ha och varför?

Jag funderade i helgen på om det kanske var en superkraft att kunna diska väldigt fort för hand? Det är ju i så fall inte särskilt glamoröst, men användbart. Om jag hade kunnat flyga så skulle jag flyga lågt och släpa magen mot mjukt gräs och trädtoppar. Det tycker jag verkar så härligt.

6. Hur kommer du på vad som ska hända i dina böcker?

Det märker jag oftast medan jag skriver. Nu händer det ju inte så väldigt mycket i mina böcker förstås, de handlar liksom inte om det. Det är mera platser och situationer och dem kommer jag på när jag råkar på dem i verkligheten. Det, eller något liknande. Det kan vara musik, väder, ett lösryckt ord bara. Sen när jag skriver så händer det genast mer av sig själv.

     7. Vilken är din/ditt favorit:

• Rätt

Fisksoppa kanske? Eller stora sallader med en massa frön och grejer? Allt med vinäger, och så kakor då, småkakor. Och glass, helst körsbärsglass. Hemgjord, med lite rom i. Gott!

• Ställe

Trädgården kanske? Eller där i skogen där det växer trattkantareller? Eller våran favoritö i havet, dit man bara kan åka när det är väldigt fint väder för vi har en sådan usel liten båt.

• Färg

Gult och orange, för då blir jag glad. Alla färger är fina.

• Djur

Min katt Seven, hon är så söt. Paddor, och igelkottar. Rödhaken?

• Bok

Jag är väldigt förtjust i Hjalmar Söderberg, och Cilla Nauman och de tidiga böckerna av PO Enqvist till exempel. I sommar har jag läst Paulrud och det var ju närmast smärtsamt bra. Jag tycker om det där när miljöer och händelser återkommer gång efter gång.

• Webbsida

Ja, alltså jag är inte så hemma på nätet att jag har någon favoritsida. Jag vispar mest runt. Nu har jag precis upptäckt de här bokbloggarna och det är roligt. Sen är det så konstigt när man skriver att fast man verkligen borde det så blir det löjligt lite tid till läsning för egen del…

Hejdå, Jessika!

/ka

... säger man ibland när man vill understryka att "det är lugnt". Fast i en bok som heter Inte hela världen, är det inte lugnt. Och det är hela världen som står på spel. För så säger Gud och Timnas pappa, Noa.

En enorm flodvåg är på väg. Endast de rättfärdiga skall räddas - alla andra är syndiga och skall dö för att sona sina brott. Noa är säker: han bygger en enormt stor ark och pressar in hela sin familj och så två djur av varje ras.

Känner ni igen historien? Den står i Bibeln. Fast där nämns bara Noas tre söner: Sem, Ham och Jafet. Det står ingenting om att han hade en dotter också. Tur att det har kommit en hel bok om dottern nu, hon hette Timna. Geraldine McCaughrean har också skrivit Det vita mörkret, som jag hyllade i februari. Inte hela världen är minst lika bra, fast förstås på ett helt annat sätt.

Jag gillar beskrivningen av hur trångt och äckligt det är på arken, det känns precis som att jag är där själv. Och FY, det är inte kul, vill jag lova. Alla är ständigt sjuka, men det är inte det värsta. Det värsta är att pappa Noa tvingar Timna och de andra att slå bort (och därigenom döda) alla människor som ber om hjälp.

Fattar ni - plötsligt måste Timna göra tvärtemot allt det hon tidigare lärt sig (bl. a. Älska din nästa såsom dig själv).

 Det är inte lätt. Särskilt inte när ...

Nej, det berättar jag inte här, förstås.

/ka

Det här är inte alls en jättekonstig rebus. Det här är ett jättebra boktips för alla som älskar JULKALENDERSTÄMNING!

Sen jag var 6 år och länge framåt var hösten verkligen julkalendrarnas högtid för mig.

Varje år tycker vissa alltid att det är helt förskräckligt att "julskyltningen börjar tidigare för varje år" (fast jag har läst att det egentligen nästan alltid är samma vecka det drar igång på allvar från år till år...).

Jag började med mina julkalendrar så fort löven började falla i oktober. Oftast ännu tidigare. Och sen höll jag på hela hösten och ritade, klippte ut luckor och satte ihop kalendrar för brinnande livet för att bli klar för utdelning till den 1 december. Ett par gånger spelade jag och min bästa kalenderkompis dessutom in avsnitt på kassettband till varje lucka.

Okej, men nu skulle det här ju faktiskt inte bara handla om mig och min tidiga pysselmani.

Nej, alltså - jag har läst splitternya Mr Wilderbanks djurpark, som handlar om Molly och hennes familj som bor på och sköter en gammal djurpark i Skåne.

En riktig dröm, OM det inte vore för att den nya ägaren hotar att lägga ner djurparken och bygga en golfbana där! Molly och familjen får tre veckor på sig för att förhindra detta. Om de lyckas skaffa fram en massa nya djurparksdjur och rusta upp den förfallna parken så att man kan hålla traditionell julmarknad där den 23 december, så är allt räddat!

Den spännande nedräkningen fram till jul blir en kamp mot det osannolika uppdraget att få tag på exotiska djur som elefanter, tigrar och apor här i Sverige med blixtfart, samtidigt som de motarbetas av någon...    

Kort sagt: det här är det perfekta jul/djur-kalender-upplägget att följa när hösten mörknar alltmer omkring en!

I Vaxholm ska vi följa äventyret tillsammans i bibliotekets bokklubb, där alla medlemmar ska få boken att läsa och prata om i väntan på att författaren själv - PETRUS DAHLIN, kommer och hälsar på oss den 12 november!!! Det är som ett slags bokklubbskalender kan man säga. Läs gärna mer om det HÄR.

/Julkalender-Johanna

Åååå, jag har läst den andra boken i Danssviten (läs vad jag skrev om den första här) - Dansa på min grav. Boken som jag läste kom ut på svenska år 1983, men det finns en nyare översättning, från 2002*.

 När jag var ungefär 14 år läste jag denhär boken för första gången. Den betydde mycket för mig: dels för att den var så häftigt skriven, jag kände igen mig i sättet att liksom skämta frenetiskt om mig själv och allt som egentligen var så himla allvarligt och viktigt för mig just då. Dessutom blev jag helt rusig av innehållet i den alldeles underbara kärlekshistorien. För det är precis det är: en kärlekshistoria som forsar mot en katastrof och mynnar ut i något som kanske får kallas för acceptans. 

Sextonårige Hal har lånat en liten segelbåt av sin kompis. Han är inte alls särskilt bra på att segla och när stormen kommer är kapsejsningen ett faktum. Pang! så ligger Hal i vattnet. Tur att han blir räddad av snyggingen Barry... Det kunde kanske ha tagit slut där. Hal skakar hand med Barry och tackar för hjälpen och de skiljs åt, adjöss och goodbye. Men icke. Hal och Barry blir allra bästa vänner inom loppet av bara en dag, mer än bara vänner, å, de älskar varandra! Och de lovar varandra att den av den som dör sist ska dansa på den andres grav. Inte anar killarna att döden är så nära..

Gör dig själv en tjänst och läs, läs, läs den här boken - varför inte hela danssviten?! Jag kommer att fortsätta med de återstående tre delarna för att ha alla i färskt minne rakt-i-kroppen-här-och-nu när Det här är allt. Cordelia Kenns kuddbok kommer ut i september.

 /ka

 * Den står Katarina Kuick (scrolla neråt, det finns en fin intervju med KK där) för, hon som har skrivit jättebraiga Svarta kläder, svart mask.

Lugna er nu allihopa. Jag vet att ni har suttit framför datorn och fullkomligt gått åt av nyfikenhet hela morgonen. Nu ska jag äntligen berätta varför jag är arg på Petter Lidbeck. Fast först ska ni få läsa en grej jag skrev för typ en månad sedan, jag skrev det i en anteckningsbok. Såhär stod det:

Tanten står och glor på mig med sina små grisögon och säger:

- Men så hääääärligt att det finns barn här i grannskapet! Ååå, så ljuvligt! Jag älskar barn! Älskar ni inte klingande barnaskratt så säg!!

Först blir jag alldeles kall. Sen tänker jag: sorry, tanten, nu har jag hört dethär en gång för mycket. Och sen exploderar jag. Och skriker:

- Men så hääääärligt att det har flyttat hit en tant! Ååå, så underbart! Jag älskar vuxna! Älskar ni inte tanternas glada skratt så säg?!

Lite längre ner på sidan i min anteckningsbok står det: 

WOW! Dethär kan ju bli värsta bästa boken! 

Haha, det trodde jag ja. Det är ingen idé för mig. För Petter Lidbeck har redan gjort det: skrivit en bok som handlar om en tant som tror att hon älskar barn. Såhär står det på de första två sidorna i boken Världens elakaste fröken:

 När Karin Karlsson bestämde sig för att bli lärare trodde hon att hon älskade barn. Det brukade hon säga när folk frågade varför hon ville bli lärare. 

- Å, sa hon, det är för att jag älskar barn.

Det var korkat sagt. För ingen säger någonsin:

- Å, jag älskar vuxna. Det är så härligt med vuxna, jag verkligen älskar vuxna.

Men barn kan man tydligen bunta ihop lite hur som helst.  

Nu har jag lugnat ner mig. Jag är fortfarande arg på Petter Lidbeck. Han har ju snott min fina idé! Men jag är rätt glad också, eftersom han har skrivit en superbra bok. Läs, läs, läs! Din lärare kommer garanterat att verka som en underbar ängel efter att du har plöjt igenom Världens elakaste fröken.

/ka 

och mitt tangentbord.Tangentbordet / ja, ni fattar. Jag har tryckt p[ allt som kr''vs. Anda vagrar tangentbordet fatta att jag ar svensk och vill anvanda a, a och o.Nej, inte a, a och o. Tank dig tva prickar ovanfor varje bostav sa hanger du kanske med.

/ Jaha, och Petter Lidbeck, da_ Asch, det far ni se nar jag kommer till jobbet. Det funkar ju inte att skriva sahar.

/ hejhej fran ka

Kommer ni ihåg att jag pratade om gamla godingar förut? Jag har läst ännu en sådan, en bok som kom ut på engelska samma år som jag föddes. Jösses, den är alltså gammal som gatan, 30 år! Men banga inte för det - Spelöppning av författaren Aidan Chambers är finfin. Hittar ingen bild på omslaget nu och tänker inte scanna in det heller. Ni skulle rata boken direkt - framsidan ser riktigt gammaldags ut ( = jag gillar det jättemycket. Kanske kommer jag att scanna in det och sätta upp på väggen ovanför sängen). Ni får en bild på författarens i stället:

Öppna Spelöppning och läs magre, senige Dittos 181 sidor som går ut på att motbevisa kompisen Morgans anklagelser mot/fördomar om litteraturen. Här kommer anklagelserna i sin helhet:

"1. Litteratur som form - för att berätta en historia - är gammalmodig. Ute. Slut. Påhittad underhållning är lättare att få via film och TV i våra dagar. (Och vad har skönlitteraturen någonsin varit annat än att återge uppdiktade berättelser i underhållande form?)

2. Litteratur är - till hela sin innebörd - en lögn. Litteratur är fiktion. Fiktion är motsatsen till fakta. Fakta är sanning. Jag bryr mig bara om sanning.

3. Romaner, dramatik, lyrik får livet att framstå som snyggt och prydligt och överskådligt. Livet är inte snyggt och psydligt och överskådligt. Det är osnyggt och kaotiskt och ständigt i förändring. Litteraturkritikerna kommer till och med med klagomål om en roman inte är bra komponerad intrigmässigt eller om den inte är "logisk". (Livet - logiskt!). De gnäller på personskildringar som är inkonsekventa (Hur konsekvent är du Ditto? Eller jag?). Och de beundrar "den litterära traditionen", med vilken de menar vissa spelregler som ska följas, precis som i kasino eller schack.

DÄRFÖR:

4. Litteratur är ett spel, spelat för nöjes skull - och läsaren låtsas att han spelar med i verkligheten. Men det är inte fråga om verkligheten, livet. Det är frågan om en bluff. När man läser en uppdiktad berättelse, en fiktion, går man med på en låtsaslögn.

ALLTSÅ:

5. Litteratur är ett narrspel, som vi inte längre har användning för: det luktar om den. Och vad det luktar är skit. Precis som jag sa. Vilket Skulle Bevisas.

Morgan"

Det ni, kiddos! Vad säger ni om dethär? Ditto blir förbannad och skriver ner en lång berättelse om vad han upplever under en vecka. Eller gör han det? Läs själv och begrunda. OM du inte tyckte dethär var tillräckligt råder jag dig att uppsöka en läkare (skämt) alternativt kolla in denhär texten på engelska.

I höst kommer den sjätte boken i Aidan Chambers danssvit ut på svenska. Jag längtar som bara den, dvs massor. Vadå danssvit, undrar du kanske. Läs om det här.

Det är som att jag har kommit in i en period där nästan allt jag läser handlar om Afrika. Skönt med lite omväxling; de flesta barn- ungdoms- och vuxendomsböcker som ges ut i Sverige utspelar sig i Sverige, England och USA. En av afrikaböckerna jag precis har läst ut handlar om tre syskon som ger sig ut på en lång, lång resa tillsammans med mamman. Aïcha, Salima och Rehan får lära sig en hel del grejer ombord på båten som tar dem mot nya resmål. 

Där Joliba gör en krök är skriven av Maryse Condé*.

Jag gillar att denhär boken inte ser ut som andra böcker för 9-12-åringar! Den stor, så stor att den inte får plats i en vanlig bokhylla utan kanske hellre skulle stå bland bilderböckerna. Sidorna är fulla av färgsprakande teckningar och gles text. Letizia Galli är arkitekt och har med sina illustrationer gjort textfigurerna alldeles levande! Mmm, läs denhär boken och dröm dig bort till ett spännande äventyr... Fast hörrni, berättelsen har en mörk bakgrund: inbördeskriget i landet som heter Elfenbenskusten. 

* Maryse Condé skriver böcker för vuxna också. En av hennes mest kända böcker heter Färden genom mangroven.

Känner ni Superhjältemannen, Megakillen och Mirakelpojken? Här kommer ännu en superhjältebok!

Strumpmannen

är skriven av Dan och Lotta Höjer. Ingela P Arrhenius har gjort supercoola bilder.

Strumpmannen är lätt att läsa och väldigt, väldigt rolig. Jag tänker inte skriva så mycket här. Bara ett citat:

"- Nu förklarar jag för sista gången, säger Tore surt.

Du är Strumpmannen, de små problemens mästare!

Fågeln tvärnitar i motvinden. Med högtidlig röst säger han:

- Stålmannen stoppar jordbävningar. Strumpmannen drar ut stickor." 

Läs Sofias intervju med Dan Höjer här!

/ka

Gillar du vampyrer, demoner och serier? Det gör Jenna. Förtjusningen i magi och fantasyböcker gör att 16-åriga Jenna (i svart gothsminkning) åker med Jari, 38, till Island för att vara med om en fantasykonferens. Kvar hemma är mamma, arg och orolig, kämpandes med sina himla själsdemoner.

Jag har läst magic.circle.com av Gunila Ambjörnsson. Kolla in hennes supersnygga hemsida!

 På Island får Jenna uppleva många spännande saker, men allt är inte fantastiskt för det. De andra
konferensdeltagarna är väldigt olika sinsemellan, otroligt färgstarka och hemlighetsfulla på samma gång: en arg forskare, en flipprig författare och en ung, skitsnygg serietecknare - det är bara några av alla som kommer med. Något händer med Jenna både på Island och när hon är hemma i gamla tråkiga Bagarmossen. Plötsligt gör hon precis det som jag drömde om när jag var 15, 16 år: hon sätter sig på ett tåg och hoppas att det för henne till Amsterdam där hon kan lägga beslag på ett specialnummer av serien Book of magic. Modigt, va? Mamma tror att Jenna är hos Jari, i Finland, och Jari tror att Jenna är på Rhodos med mamma...

Detta är bara upptakten till ett äventyr som visar sig bli både pirrigt och småläskigt. En helt ok bok, fast personligen blev jag riktigt arg på slutet. Jag tänkte: "Får man verkligen göra så?" 

 Göra hurdå, kanske du undrar. Det får du förstås veta om du läser boken...

/ka