FLASKPOSTEN

... säger man ibland när man vill understryka att "det är lugnt". Fast i en bok som heter Inte hela världen, är det inte lugnt. Och det är hela världen som står på spel. För så säger Gud och Timnas pappa, Noa.

En enorm flodvåg är på väg. Endast de rättfärdiga skall räddas - alla andra är syndiga och skall dö för att sona sina brott. Noa är säker: han bygger en enormt stor ark och pressar in hela sin familj och så två djur av varje ras.

Känner ni igen historien? Den står i Bibeln. Fast där nämns bara Noas tre söner: Sem, Ham och Jafet. Det står ingenting om att han hade en dotter också. Tur att det har kommit en hel bok om dottern nu, hon hette Timna. Geraldine McCaughrean har också skrivit Det vita mörkret, som jag hyllade i februari. Inte hela världen är minst lika bra, fast förstås på ett helt annat sätt.

Jag gillar beskrivningen av hur trångt och äckligt det är på arken, det känns precis som att jag är där själv. Och FY, det är inte kul, vill jag lova. Alla är ständigt sjuka, men det är inte det värsta. Det värsta är att pappa Noa tvingar Timna och de andra att slå bort (och därigenom döda) alla människor som ber om hjälp.

Fattar ni - plötsligt måste Timna göra tvärtemot allt det hon tidigare lärt sig (bl. a. Älska din nästa såsom dig själv).

 Det är inte lätt. Särskilt inte när ...

Nej, det berättar jag inte här, förstås.

/ka

Hej alla vuxna! Denhär flaskposten riktar sig till er som träffar små barn - barn som ännu inte har lärt sig läsa. Idag är det regnigt och igår var det ännu värre. Jag stod under ett tak och läste ut Alva och sommaren. Det är en så jättefin bok - jag föreställer mig att det är alldeles underbart att högläsa den precis nu när sommaren tar slut. 

Följ med Alva i vardagen, på sommarutflykter och på sommardagis, den bästa sortens dagis... Det är så härligt sinnligt allting; Fotsulorna blir hårda, hallonen är söta och oj, så kall man kan bli av att bada för länge! Boken präglas av en lågmäld och allt annat än flåshurtig ton som gör åtminstone denna 30-åring väldigt varm i hjärtat - och jag inbillar mig att det finns många barn som också kommer att tycka om Alva.

Nu börjar hösten och då passar det finfint att läsa Alva och hösten. Sen läser jag Alva och vintern och Alva och våren för att mitt i vintern läsa om Alva och sommaren med lagom längt i kroppen. 

 

 

 Gör det du också!

/ka

Idag fick jag ett spännande brev i min hand. Det var från teatern Francatrippa & Co och handlade om deras föreställning Lennarts listor.

 
Lennarts listor av Barbara Bottner och Gerald Kruglik är helt underbar! 

Och nu finns den alltså som teaterpjäs. Tyvärr ges pjäsen bara om man bokar in dem själva - inte på någon teater, då skulle jag springa dit och titta. Men kanske om jag har tur bokar något bibliotek in muspjäsen om den lilla rara Lennart som lever hela sitt liv efter sina listor. 

/Sofia 

Ja, jag är feminist. Men det är inte om mig denhär flaskposten kommer att handla. Istället tänkte jag skriva lite om

Det som inte sa - Om hur jag blev feminist

av Lisa Lindén.

Åh vilken bra bok! Läs, låna, köp! Här har du alldeles hejdundrande finfin läsning framför dig. Läs om Lisas uppväxt och hur hon började fundera på varför hon inte fick göra samma grejer som brorsorna. Läs om olika sorters feminister. Läs om hur det kändes när Lisa började plugga på universitetet. Ja, för tusan, KÖP boken så att du kan klottra i marginalerna, skriva ner vad du tänker när du läser boken - du kanske kommer på att du själv har varit med om något liknande.

De dom inte sa... är ungefär som en önskestorasyster: smart, snäll och tuff på alla sätt. Denhär syrran hjälper dig igenom allt - från det som känns lite småkonstigt till det som kanske är det allra hemskaste du någonsin får uppleva...

/ka

PS. I  mars skrev jag om en annan riktigt bra bok om genus, könsroller och feminism. Om du har läst den är det bara att kasta dig på denhär meddetsamma! DS.

Åååå, jag har läst den andra boken i Danssviten (läs vad jag skrev om den första här) - Dansa på min grav. Boken som jag läste kom ut på svenska år 1983, men det finns en nyare översättning, från 2002*.

 När jag var ungefär 14 år läste jag denhär boken för första gången. Den betydde mycket för mig: dels för att den var så häftigt skriven, jag kände igen mig i sättet att liksom skämta frenetiskt om mig själv och allt som egentligen var så himla allvarligt och viktigt för mig just då. Dessutom blev jag helt rusig av innehållet i den alldeles underbara kärlekshistorien. För det är precis det är: en kärlekshistoria som forsar mot en katastrof och mynnar ut i något som kanske får kallas för acceptans. 

Sextonårige Hal har lånat en liten segelbåt av sin kompis. Han är inte alls särskilt bra på att segla och när stormen kommer är kapsejsningen ett faktum. Pang! så ligger Hal i vattnet. Tur att han blir räddad av snyggingen Barry... Det kunde kanske ha tagit slut där. Hal skakar hand med Barry och tackar för hjälpen och de skiljs åt, adjöss och goodbye. Men icke. Hal och Barry blir allra bästa vänner inom loppet av bara en dag, mer än bara vänner, å, de älskar varandra! Och de lovar varandra att den av den som dör sist ska dansa på den andres grav. Inte anar killarna att döden är så nära..

Gör dig själv en tjänst och läs, läs, läs den här boken - varför inte hela danssviten?! Jag kommer att fortsätta med de återstående tre delarna för att ha alla i färskt minne rakt-i-kroppen-här-och-nu när Det här är allt. Cordelia Kenns kuddbok kommer ut i september.

 /ka

 * Den står Katarina Kuick (scrolla neråt, det finns en fin intervju med KK där) för, hon som har skrivit jättebraiga Svarta kläder, svart mask.

Först tyckte jag att Sprickor och honungslim var jättetråkig och riktigt svår att komma in i. Å, det var för smetigt liksom, som om detdär honungslimmet i titeln klistrade ihop hela berättelsen i en sötsliskig och äcklig smörja. Men sen, efter ungefär 58 sidor eller så, föll jag pladask in i handlingen och lät mig själv rinna igenom  hela berättelsen.

- Men vad handlar det om då, hallå, sluta tjata om dig själv och dina himla läskänslor!

- Åkerjrå, det är 1960-tal (kanske dina föräldrar föddes då?) i Sydafrika. Känner ni till Apartheid? Inte? Det måste vi råda bot på. Sådärja. Tolvåriga Emily bor med sina föräldrar och sin jättesnälla storasyster i ett tjusigt hus. På tomten finns tjänarbostäderna där en gammal man, Buza, och husets kokerska bor. Bägge är, förstås, svarta och har det riktigt dåligt. Fast Emily är inte heller glad. Det går inte en dag utan att föräldrarna bråkar och rätt snart är Emily säker på att mamman (som verkar vara helt vidrig, värsta snobbkärringen!!!) är otrogen med Dennis (fast hon låtsas att de bara spelar tennis).

Det känns tyvärr som att författaren Linzi Glass har försökt klämma in på tok för många problem på samma yta. Ibland fungerar det, det är såna böcker som jag verkligen gillar  - dvs de böcker som lyckas beskriva eller kanske till och med omfamna det kaos som kallas för livet, fullt av olika komplexiteter* - men Linzi Glass är inte där än. Hon kanske klarar av det bättre i nästa bok. Som det är nu tycker jag att Sprickor och honungslim är alldeles för ojämn. Samtidigt kunde jag ju inte låta bli att ryckas med av berättelsen. Det händer nämligen mycket mer än vad man först kan tro. Direkt förfärliga saker, faktiskt. Men det tänker jag inte berätta om nu, såklart. Du får läsa själv och ta reda på saken helt enkelt.

/ka

* komplexiteter har ingenting med för stor näsa eller för liten snopp att göra. När man säger att något är komplext menar man att det inte är så enkelt som det verkar vid en första anblick. Läs mer om det här.  

Kommer ni ihåg att jag pratade om gamla godingar förut? Jag har läst ännu en sådan, en bok som kom ut på engelska samma år som jag föddes. Jösses, den är alltså gammal som gatan, 30 år! Men banga inte för det - Spelöppning av författaren Aidan Chambers är finfin. Hittar ingen bild på omslaget nu och tänker inte scanna in det heller. Ni skulle rata boken direkt - framsidan ser riktigt gammaldags ut ( = jag gillar det jättemycket. Kanske kommer jag att scanna in det och sätta upp på väggen ovanför sängen). Ni får en bild på författarens i stället:

Öppna Spelöppning och läs magre, senige Dittos 181 sidor som går ut på att motbevisa kompisen Morgans anklagelser mot/fördomar om litteraturen. Här kommer anklagelserna i sin helhet:

"1. Litteratur som form - för att berätta en historia - är gammalmodig. Ute. Slut. Påhittad underhållning är lättare att få via film och TV i våra dagar. (Och vad har skönlitteraturen någonsin varit annat än att återge uppdiktade berättelser i underhållande form?)

2. Litteratur är - till hela sin innebörd - en lögn. Litteratur är fiktion. Fiktion är motsatsen till fakta. Fakta är sanning. Jag bryr mig bara om sanning.

3. Romaner, dramatik, lyrik får livet att framstå som snyggt och prydligt och överskådligt. Livet är inte snyggt och psydligt och överskådligt. Det är osnyggt och kaotiskt och ständigt i förändring. Litteraturkritikerna kommer till och med med klagomål om en roman inte är bra komponerad intrigmässigt eller om den inte är "logisk". (Livet - logiskt!). De gnäller på personskildringar som är inkonsekventa (Hur konsekvent är du Ditto? Eller jag?). Och de beundrar "den litterära traditionen", med vilken de menar vissa spelregler som ska följas, precis som i kasino eller schack.

DÄRFÖR:

4. Litteratur är ett spel, spelat för nöjes skull - och läsaren låtsas att han spelar med i verkligheten. Men det är inte fråga om verkligheten, livet. Det är frågan om en bluff. När man läser en uppdiktad berättelse, en fiktion, går man med på en låtsaslögn.

ALLTSÅ:

5. Litteratur är ett narrspel, som vi inte längre har användning för: det luktar om den. Och vad det luktar är skit. Precis som jag sa. Vilket Skulle Bevisas.

Morgan"

Det ni, kiddos! Vad säger ni om dethär? Ditto blir förbannad och skriver ner en lång berättelse om vad han upplever under en vecka. Eller gör han det? Läs själv och begrunda. OM du inte tyckte dethär var tillräckligt råder jag dig att uppsöka en läkare (skämt) alternativt kolla in denhär texten på engelska.

I höst kommer den sjätte boken i Aidan Chambers danssvit ut på svenska. Jag längtar som bara den, dvs massor. Vadå danssvit, undrar du kanske. Läs om det här.

Det är som att jag har kommit in i en period där nästan allt jag läser handlar om Afrika. Skönt med lite omväxling; de flesta barn- ungdoms- och vuxendomsböcker som ges ut i Sverige utspelar sig i Sverige, England och USA. En av afrikaböckerna jag precis har läst ut handlar om tre syskon som ger sig ut på en lång, lång resa tillsammans med mamman. Aïcha, Salima och Rehan får lära sig en hel del grejer ombord på båten som tar dem mot nya resmål. 

Där Joliba gör en krök är skriven av Maryse Condé*.

Jag gillar att denhär boken inte ser ut som andra böcker för 9-12-åringar! Den stor, så stor att den inte får plats i en vanlig bokhylla utan kanske hellre skulle stå bland bilderböckerna. Sidorna är fulla av färgsprakande teckningar och gles text. Letizia Galli är arkitekt och har med sina illustrationer gjort textfigurerna alldeles levande! Mmm, läs denhär boken och dröm dig bort till ett spännande äventyr... Fast hörrni, berättelsen har en mörk bakgrund: inbördeskriget i landet som heter Elfenbenskusten. 

* Maryse Condé skriver böcker för vuxna också. En av hennes mest kända böcker heter Färden genom mangroven.

Men hörrni - det var inte alls särskilt länge sedan jag skrev om en önskningsbok - här kommer en till!

Joy och önskeburken

av Helena Östlund

är en riktig måbra-bok, tycker jag. Åh, vad jag gillar Joy! Tänk om hon vore min bästis, det skulle vara kul. Fast nu har Joy redan en bästis - Otto. De är kära i varandra till på köpet... Men Joy har också en hel del annat att hålla ordning på: en tossig och kritvit mamma, en tjock och kolsvart pappa samt två syskon. Och så har hon ju önskeburken, förstås. Det är den och en himla massa andra spännande saker som den denhär boken handlar om.

Läs och njut på balkongen, på en parkbänk eller i gröngräset, vettja! Joy och önskeburken passar för alla mellan 5 och 105 år

hälsar

ka

Det gör nämligen Astrid på vägen hem från affären. Mamma berättar att ens önskningar slår in om man ser en stjärna falla exakt precis just när man önskar. Eftersom det har varit en riktig SKITDAG önskar Astrid att hon var en hund - de verkar ju ha det så himla bra! PANGBOM - Astrid blir en hund. Men hur kul är det egentligen? Läs

Önskestjärnan

av Ingelin Angerborn

så får du veta ett och annat. Det är både spännande, fnittrigt och faktiskt rätt läskigt när hund-Astrid försöker få bästisen Vera och alla andra att fatta att hon har blivit förvandlad. Det värsta av allt är att ingen saknar människo-Astrid! Alla beter sig som att det är helt normalt att hon är hund. Voj, voj, hur ska det gå? JAg vet eftersom jag har läst ut boken. Välkommen till bibblan och

Gläfs! Gläfs!

/ka

Pssst till alla vuxna! Jag gissar att det är roligt att läsa Önskestjärnan högt för barn någonstans mellan 7 och 10 år!