FLASKPOSTEN

Åååå, jag har läst den andra boken i Danssviten (läs vad jag skrev om den första här) - Dansa på min grav. Boken som jag läste kom ut på svenska år 1983, men det finns en nyare översättning, från 2002*.

 När jag var ungefär 14 år läste jag denhär boken för första gången. Den betydde mycket för mig: dels för att den var så häftigt skriven, jag kände igen mig i sättet att liksom skämta frenetiskt om mig själv och allt som egentligen var så himla allvarligt och viktigt för mig just då. Dessutom blev jag helt rusig av innehållet i den alldeles underbara kärlekshistorien. För det är precis det är: en kärlekshistoria som forsar mot en katastrof och mynnar ut i något som kanske får kallas för acceptans. 

Sextonårige Hal har lånat en liten segelbåt av sin kompis. Han är inte alls särskilt bra på att segla och när stormen kommer är kapsejsningen ett faktum. Pang! så ligger Hal i vattnet. Tur att han blir räddad av snyggingen Barry... Det kunde kanske ha tagit slut där. Hal skakar hand med Barry och tackar för hjälpen och de skiljs åt, adjöss och goodbye. Men icke. Hal och Barry blir allra bästa vänner inom loppet av bara en dag, mer än bara vänner, å, de älskar varandra! Och de lovar varandra att den av den som dör sist ska dansa på den andres grav. Inte anar killarna att döden är så nära..

Gör dig själv en tjänst och läs, läs, läs den här boken - varför inte hela danssviten?! Jag kommer att fortsätta med de återstående tre delarna för att ha alla i färskt minne rakt-i-kroppen-här-och-nu när Det här är allt. Cordelia Kenns kuddbok kommer ut i september.

 /ka

 * Den står Katarina Kuick (scrolla neråt, det finns en fin intervju med KK där) för, hon som har skrivit jättebraiga Svarta kläder, svart mask.

I februari läste och skrev jag om Snöspöket och hoppades att Li, Meryam och Gennet snart skulle vara tillbaka. Och i sommar var de tillbaka! Hurra!

Den här gången är ska kompisarna, deras familjer och lärare Laila med fästman fira midsommar tillsammans. Firandet går av stapeln i Lailas koloniträdgård med massor av mat, dans kring midsommarstången och... ett par mycket mystiska grannar.

Li, Meryam och Gennet tycker grannarna beter sig skumt och börjar spionera på dem. Med i bilden är bl.a. en tavla som kompisarna tror kan vara den tavla som stals från Nationalmuseum tidigare! Men hur ska de kunna få reda på det? Och i sådana fall hur ska de kunna sätta fast två stortjuvar?

Jag blir så glad av att få läsa ytterligare ett äventyr med Li, Meryam och Gennet. Pirrigt spännande men också rysligt roligt! Nya boken: Midsommartavlan är lika bra som Snöspöket och Glasögonklubben. Skrev gjorde såklart Christina Wahldén. Här kan du läsa mer om Christina.

/Sofia 

Lugna er nu allihopa. Jag vet att ni har suttit framför datorn och fullkomligt gått åt av nyfikenhet hela morgonen. Nu ska jag äntligen berätta varför jag är arg på Petter Lidbeck. Fast först ska ni få läsa en grej jag skrev för typ en månad sedan, jag skrev det i en anteckningsbok. Såhär stod det:

Tanten står och glor på mig med sina små grisögon och säger:

- Men så hääääärligt att det finns barn här i grannskapet! Ååå, så ljuvligt! Jag älskar barn! Älskar ni inte klingande barnaskratt så säg!!

Först blir jag alldeles kall. Sen tänker jag: sorry, tanten, nu har jag hört dethär en gång för mycket. Och sen exploderar jag. Och skriker:

- Men så hääääärligt att det har flyttat hit en tant! Ååå, så underbart! Jag älskar vuxna! Älskar ni inte tanternas glada skratt så säg?!

Lite längre ner på sidan i min anteckningsbok står det: 

WOW! Dethär kan ju bli värsta bästa boken! 

Haha, det trodde jag ja. Det är ingen idé för mig. För Petter Lidbeck har redan gjort det: skrivit en bok som handlar om en tant som tror att hon älskar barn. Såhär står det på de första två sidorna i boken Världens elakaste fröken:

 När Karin Karlsson bestämde sig för att bli lärare trodde hon att hon älskade barn. Det brukade hon säga när folk frågade varför hon ville bli lärare. 

- Å, sa hon, det är för att jag älskar barn.

Det var korkat sagt. För ingen säger någonsin:

- Å, jag älskar vuxna. Det är så härligt med vuxna, jag verkligen älskar vuxna.

Men barn kan man tydligen bunta ihop lite hur som helst.  

Nu har jag lugnat ner mig. Jag är fortfarande arg på Petter Lidbeck. Han har ju snott min fina idé! Men jag är rätt glad också, eftersom han har skrivit en superbra bok. Läs, läs, läs! Din lärare kommer garanterat att verka som en underbar ängel efter att du har plöjt igenom Världens elakaste fröken.

/ka 

och mitt tangentbord.Tangentbordet / ja, ni fattar. Jag har tryckt p[ allt som kr''vs. Anda vagrar tangentbordet fatta att jag ar svensk och vill anvanda a, a och o.Nej, inte a, a och o. Tank dig tva prickar ovanfor varje bostav sa hanger du kanske med.

/ Jaha, och Petter Lidbeck, da_ Asch, det far ni se nar jag kommer till jobbet. Det funkar ju inte att skriva sahar.

/ hejhej fran ka

Först tyckte jag att Sprickor och honungslim var jättetråkig och riktigt svår att komma in i. Å, det var för smetigt liksom, som om detdär honungslimmet i titeln klistrade ihop hela berättelsen i en sötsliskig och äcklig smörja. Men sen, efter ungefär 58 sidor eller så, föll jag pladask in i handlingen och lät mig själv rinna igenom  hela berättelsen.

- Men vad handlar det om då, hallå, sluta tjata om dig själv och dina himla läskänslor!

- Åkerjrå, det är 1960-tal (kanske dina föräldrar föddes då?) i Sydafrika. Känner ni till Apartheid? Inte? Det måste vi råda bot på. Sådärja. Tolvåriga Emily bor med sina föräldrar och sin jättesnälla storasyster i ett tjusigt hus. På tomten finns tjänarbostäderna där en gammal man, Buza, och husets kokerska bor. Bägge är, förstås, svarta och har det riktigt dåligt. Fast Emily är inte heller glad. Det går inte en dag utan att föräldrarna bråkar och rätt snart är Emily säker på att mamman (som verkar vara helt vidrig, värsta snobbkärringen!!!) är otrogen med Dennis (fast hon låtsas att de bara spelar tennis).

Det känns tyvärr som att författaren Linzi Glass har försökt klämma in på tok för många problem på samma yta. Ibland fungerar det, det är såna böcker som jag verkligen gillar  - dvs de böcker som lyckas beskriva eller kanske till och med omfamna det kaos som kallas för livet, fullt av olika komplexiteter* - men Linzi Glass är inte där än. Hon kanske klarar av det bättre i nästa bok. Som det är nu tycker jag att Sprickor och honungslim är alldeles för ojämn. Samtidigt kunde jag ju inte låta bli att ryckas med av berättelsen. Det händer nämligen mycket mer än vad man först kan tro. Direkt förfärliga saker, faktiskt. Men det tänker jag inte berätta om nu, såklart. Du får läsa själv och ta reda på saken helt enkelt.

/ka

* komplexiteter har ingenting med för stor näsa eller för liten snopp att göra. När man säger att något är komplext menar man att det inte är så enkelt som det verkar vid en första anblick. Läs mer om det här.  

Kommer ni ihåg att jag pratade om gamla godingar förut? Jag har läst ännu en sådan, en bok som kom ut på engelska samma år som jag föddes. Jösses, den är alltså gammal som gatan, 30 år! Men banga inte för det - Spelöppning av författaren Aidan Chambers är finfin. Hittar ingen bild på omslaget nu och tänker inte scanna in det heller. Ni skulle rata boken direkt - framsidan ser riktigt gammaldags ut ( = jag gillar det jättemycket. Kanske kommer jag att scanna in det och sätta upp på väggen ovanför sängen). Ni får en bild på författarens i stället:

Öppna Spelöppning och läs magre, senige Dittos 181 sidor som går ut på att motbevisa kompisen Morgans anklagelser mot/fördomar om litteraturen. Här kommer anklagelserna i sin helhet:

"1. Litteratur som form - för att berätta en historia - är gammalmodig. Ute. Slut. Påhittad underhållning är lättare att få via film och TV i våra dagar. (Och vad har skönlitteraturen någonsin varit annat än att återge uppdiktade berättelser i underhållande form?)

2. Litteratur är - till hela sin innebörd - en lögn. Litteratur är fiktion. Fiktion är motsatsen till fakta. Fakta är sanning. Jag bryr mig bara om sanning.

3. Romaner, dramatik, lyrik får livet att framstå som snyggt och prydligt och överskådligt. Livet är inte snyggt och psydligt och överskådligt. Det är osnyggt och kaotiskt och ständigt i förändring. Litteraturkritikerna kommer till och med med klagomål om en roman inte är bra komponerad intrigmässigt eller om den inte är "logisk". (Livet - logiskt!). De gnäller på personskildringar som är inkonsekventa (Hur konsekvent är du Ditto? Eller jag?). Och de beundrar "den litterära traditionen", med vilken de menar vissa spelregler som ska följas, precis som i kasino eller schack.

DÄRFÖR:

4. Litteratur är ett spel, spelat för nöjes skull - och läsaren låtsas att han spelar med i verkligheten. Men det är inte fråga om verkligheten, livet. Det är frågan om en bluff. När man läser en uppdiktad berättelse, en fiktion, går man med på en låtsaslögn.

ALLTSÅ:

5. Litteratur är ett narrspel, som vi inte längre har användning för: det luktar om den. Och vad det luktar är skit. Precis som jag sa. Vilket Skulle Bevisas.

Morgan"

Det ni, kiddos! Vad säger ni om dethär? Ditto blir förbannad och skriver ner en lång berättelse om vad han upplever under en vecka. Eller gör han det? Läs själv och begrunda. OM du inte tyckte dethär var tillräckligt råder jag dig att uppsöka en läkare (skämt) alternativt kolla in denhär texten på engelska.

I höst kommer den sjätte boken i Aidan Chambers danssvit ut på svenska. Jag längtar som bara den, dvs massor. Vadå danssvit, undrar du kanske. Läs om det här.

Det är som att jag har kommit in i en period där nästan allt jag läser handlar om Afrika. Skönt med lite omväxling; de flesta barn- ungdoms- och vuxendomsböcker som ges ut i Sverige utspelar sig i Sverige, England och USA. En av afrikaböckerna jag precis har läst ut handlar om tre syskon som ger sig ut på en lång, lång resa tillsammans med mamman. Aïcha, Salima och Rehan får lära sig en hel del grejer ombord på båten som tar dem mot nya resmål. 

Där Joliba gör en krök är skriven av Maryse Condé*.

Jag gillar att denhär boken inte ser ut som andra böcker för 9-12-åringar! Den stor, så stor att den inte får plats i en vanlig bokhylla utan kanske hellre skulle stå bland bilderböckerna. Sidorna är fulla av färgsprakande teckningar och gles text. Letizia Galli är arkitekt och har med sina illustrationer gjort textfigurerna alldeles levande! Mmm, läs denhär boken och dröm dig bort till ett spännande äventyr... Fast hörrni, berättelsen har en mörk bakgrund: inbördeskriget i landet som heter Elfenbenskusten. 

* Maryse Condé skriver böcker för vuxna också. En av hennes mest kända böcker heter Färden genom mangroven.

Hoppsan, hörrni, vilken film - hoppsan, förlåt, jag menar BOK - jag precis har läst ut!

Egentligen vill jag inte berätta något alls om denna superfina historia eftersom den är så speciell och liksom fylld av överraskningar. Jag vill helt enkelt att alla som läser boken ska få upptäcka allt på egen hand! 

Såhär ser boken ut: 

 Den heter En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret och är skriven av Brian Selznick. Sådärja, det var allt jag tänkte säga om den saken.

 **********************************************************************

Neeeej, jag måste skriva ner några viktiga grejer bara:

1) Låt inte omfånget (=att det är en tjock bok) skrämma dig. Ta upp boken, bläddra i den och upptäck att böcker inte behöver se ut precis som du tror inuti. 

2) Skynda dig att läsa boken innan det blir film av hela spektaklet. För oss som har läst boken är det helt och hållet självklart att den kommer att filmatiseras. Läs nu!!! så att du slipper få berättelsen och magin förstörd av en kanske rätt dålig film. Det är i ditt eget huvud som den verkliga magin skapas!

3) Tillåt dig själv att bli en lika stor drömmare som Hugo... och de andra!

Det finns många fiffigheter med boken, en av dem får du försöka klura ut själv genom att liksom bläddra snabbsnabbt genom alla sidorna.  

Kolla in supersnygga hemsidan (på engelska...) här!

/ka 

Psst! I slutet av boken tackar författaren en hel hoper med människor. En av dem är flaskpostenfavoriten David Levithan. Undrar om de är bästisar? :-) 

Som tidigare skrivits här på Flaskposten gillade (svagt ord?) både Karin och jag Ögat över månskäran av Libba Bray.

Nu har jag under några dagar åter umgåtts med Gemma och hennes vänner, ovänner, magiska varelser, tjänstefolk och herrskap i uppföljaren Upprorsänglar.

Det frasar, precis som i ettan, om varenda sida i boken. Ibland dryper sidorna av trolldom, ibland är de stela av skräck. Och ibland är de lite kära.

I Upprorsänglar har det blivit jul och Gemma, Ann och Felicity åker alla till London för att fira högtiden med baler och visiter. En fröjdefull jul? Nejnejnej. Riket lockar och återigen får vi vara med om fantastiska upplevelser när flickorna tar sig dit. Tätt följda av hot från olika håll. Någon är ute efter dem. Ute efter makten. Ute efter att döda.

Frågan är bara vem?

Det finns en superfin hemsida om böckerna (det finns tre i serien - när kommer sista på svenska?). Missa inte att kolla in "film-trailern" för bok tre!

/Sofia 

Kommer ni ihåg att jag läste två kattböcker ganska nyligen? Johanna skrev i en kommentar till den flaskposten att hon gillar böckerna om Fräs - det gör jag också. Nu har jag läst en till kattbok. Den påminner litegrann om Fräsböckerna, fast är nog en smula knepigare att läsa själv. Men låt inte det hindra dig - be någon vuxen att läsa högt om du inte riktigt orkar. För visst ska du få ta del av sommaräventyret

Kasper och Osis

av Stellan Sjödén

 !!!

Jag tycker att det är alldleles fantastiskt spännande att läsa om vad som hände dendär sommaren då katten Kasper bestämde sig för att lämna det trygga hemmet och ge sig ut på luffen. Det bästa av allt är att boken inte bara är uppfylld av "pang-pang-wow-wow" utan att man liksom lär sig att tänka. Ett annat sätt att beskriva boken skulle kunna vara: den är filosofisk. Och alldeles jättefin. Utmärkt sommarläsning för alla, stora som små!

Bonusinfo: bilderna som alla har egna namn är väldigt vackra.

Bonusinfo nummer 2: Smartheterna blir nästan till ordspråk. Jag tror jag ska skriva av några stycken innan jag lämnar tillbaka boken till bibblan. 

Och vet ni vad - det finns två fortsättningsböcker om Kasper. Det kan kännas skönt att veta när det är som allra läskigast i boken.

/ka