FLASKPOSTEN

Åååå, jag har läst den andra boken i Danssviten (läs vad jag skrev om den första här) - Dansa på min grav. Boken som jag läste kom ut på svenska år 1983, men det finns en nyare översättning, från 2002*.

 När jag var ungefär 14 år läste jag denhär boken för första gången. Den betydde mycket för mig: dels för att den var så häftigt skriven, jag kände igen mig i sättet att liksom skämta frenetiskt om mig själv och allt som egentligen var så himla allvarligt och viktigt för mig just då. Dessutom blev jag helt rusig av innehållet i den alldeles underbara kärlekshistorien. För det är precis det är: en kärlekshistoria som forsar mot en katastrof och mynnar ut i något som kanske får kallas för acceptans. 

Sextonårige Hal har lånat en liten segelbåt av sin kompis. Han är inte alls särskilt bra på att segla och när stormen kommer är kapsejsningen ett faktum. Pang! så ligger Hal i vattnet. Tur att han blir räddad av snyggingen Barry... Det kunde kanske ha tagit slut där. Hal skakar hand med Barry och tackar för hjälpen och de skiljs åt, adjöss och goodbye. Men icke. Hal och Barry blir allra bästa vänner inom loppet av bara en dag, mer än bara vänner, å, de älskar varandra! Och de lovar varandra att den av den som dör sist ska dansa på den andres grav. Inte anar killarna att döden är så nära..

Gör dig själv en tjänst och läs, läs, läs den här boken - varför inte hela danssviten?! Jag kommer att fortsätta med de återstående tre delarna för att ha alla i färskt minne rakt-i-kroppen-här-och-nu när Det här är allt. Cordelia Kenns kuddbok kommer ut i september.

 /ka

 * Den står Katarina Kuick (scrolla neråt, det finns en fin intervju med KK där) för, hon som har skrivit jättebraiga Svarta kläder, svart mask.

Hoho - här kommer en stor textmassa för er att sluka. Vassegoa! Inga bilder, inga tjockade ord eller färgglada grejer. Det får ni ta, ni som har sommarlov. Själv jobbar jag.

Min kompis U var världsabäst på matte och alla NO-ämnen i skolan. Det var inte jag. Därför var splittringen ett faktum när vi skulle börja gymnasiet. U började på Naturvetenskapligt program; jag på Samhällsvetenskapligt. I tvåan kom vi om möjligt ännu längre ifrån varandra. Medan U (som kallades för Einstein i sin nya klass!) valde inriktningen Genetik, kastade jag mig in i humanismens mjuka famn med massor av latin, historia, kinesiska, religion, italienska, psykologi, franska och - inte minst - svenska. Lovely. Sådär har det bara fortsatt. När vi hade tagit studenten började U läsa Molekylär bioteknik på en teknisk högskola, medan jag (efter lite aupairande, dagisfröknande och sagotantande) hängav mig åt Kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Förra året var U tärna på mitt bröllop. Så fint!

Kan våra olika val bero på våra gener? Jag vet inte. Jag har fruktansvärt svårt att tro att allt som är en människa upplever, tycker, tänker och känner och ÄR går att förklara genom att kolla gener i ett HIGHTECH-mikroskop. Fast det verkar ju lite coolt. Och jag kanske ska sluta vara sådär extrem som jag kanske verkar vara när jag påstår att ALLT beror på hur vi bemöts och bemöter varandra? Det känns lite naivt. Hur som helst borde jag ju ha några schyssta argument nästa gång jag börjar tjafsa med K om arv och miljö. Så, vad tror ni jag gjorde när boken Gener & sånt kom till bibblan? Läste såklart. Och: TJOHEJ, vad det är kul att läsa detta!!!   

Läs, läs, läs. Jag har fått lära mig en massa spännande grejer om mutanter (nej, inte Teenage Mutant Ninja Turtles) och till exempel detta: "Bara en procent av schimpansens DNA skiljer sig från vårt" samt vad som händer när ett felaktigt protein tar över.

Hoppas att boken inte är utlånad när jag kommer tillbaka efter semestern. För då kan jag läsa den en gång till. Det tar tid att slå bort tankarna i huvudet, de skriker såhär: Du är dum, Ka, du kommer aldrig i livet att fatta dethär!

 Joho, dethär tänker jag fatta! Hur ska jag annars kunna vinna alla diskussioner mot K?

/ka

Ni kommer kanske ihåg Johannas Kråkafton? Inte? Läs här. Å, vilken fin kväll det måste ha varit! Jag gillar också kråkböcker. Och nu har jag läst ut Kråkflickans återkomst - uppföljaren till Kråkflickan av Kate Cann. Detta är en helt annan sorts bok än den första. Har ni läst den? Gör det först. Sen kan du kolla in resten av denhär flaskposten. Till sist kan du kasta dig över den lättlästa och spännande andra delen. Undrar om det kommer en till?

Ok - har alla läst första delen nu? Varsågoda: jag presenterar härmed Kråkflickans återkomst! Allt är på väg att ordna sig för Lily. Hon jobbar på att sätta sig i respekt hos parkwaytjejerna. Snyggot Kyle blir mer och mer intresserad av henne. Alla tycker att Lily är världsabäst på att göra dräkter och kostymer till skolteatern. Livet leker med andra ord! Men tror ni att det går bra - helt utan problem? En gång mobbad - alltid mobbad... eller?!

/ka

Lugna er nu allihopa. Jag vet att ni har suttit framför datorn och fullkomligt gått åt av nyfikenhet hela morgonen. Nu ska jag äntligen berätta varför jag är arg på Petter Lidbeck. Fast först ska ni få läsa en grej jag skrev för typ en månad sedan, jag skrev det i en anteckningsbok. Såhär stod det:

Tanten står och glor på mig med sina små grisögon och säger:

- Men så hääääärligt att det finns barn här i grannskapet! Ååå, så ljuvligt! Jag älskar barn! Älskar ni inte klingande barnaskratt så säg!!

Först blir jag alldeles kall. Sen tänker jag: sorry, tanten, nu har jag hört dethär en gång för mycket. Och sen exploderar jag. Och skriker:

- Men så hääääärligt att det har flyttat hit en tant! Ååå, så underbart! Jag älskar vuxna! Älskar ni inte tanternas glada skratt så säg?!

Lite längre ner på sidan i min anteckningsbok står det: 

WOW! Dethär kan ju bli värsta bästa boken! 

Haha, det trodde jag ja. Det är ingen idé för mig. För Petter Lidbeck har redan gjort det: skrivit en bok som handlar om en tant som tror att hon älskar barn. Såhär står det på de första två sidorna i boken Världens elakaste fröken:

 När Karin Karlsson bestämde sig för att bli lärare trodde hon att hon älskade barn. Det brukade hon säga när folk frågade varför hon ville bli lärare. 

- Å, sa hon, det är för att jag älskar barn.

Det var korkat sagt. För ingen säger någonsin:

- Å, jag älskar vuxna. Det är så härligt med vuxna, jag verkligen älskar vuxna.

Men barn kan man tydligen bunta ihop lite hur som helst.  

Nu har jag lugnat ner mig. Jag är fortfarande arg på Petter Lidbeck. Han har ju snott min fina idé! Men jag är rätt glad också, eftersom han har skrivit en superbra bok. Läs, läs, läs! Din lärare kommer garanterat att verka som en underbar ängel efter att du har plöjt igenom Världens elakaste fröken.

/ka 

och mitt tangentbord.Tangentbordet / ja, ni fattar. Jag har tryckt p[ allt som kr''vs. Anda vagrar tangentbordet fatta att jag ar svensk och vill anvanda a, a och o.Nej, inte a, a och o. Tank dig tva prickar ovanfor varje bostav sa hanger du kanske med.

/ Jaha, och Petter Lidbeck, da_ Asch, det far ni se nar jag kommer till jobbet. Det funkar ju inte att skriva sahar.

/ hejhej fran ka

Först tyckte jag att Sprickor och honungslim var jättetråkig och riktigt svår att komma in i. Å, det var för smetigt liksom, som om detdär honungslimmet i titeln klistrade ihop hela berättelsen i en sötsliskig och äcklig smörja. Men sen, efter ungefär 58 sidor eller så, föll jag pladask in i handlingen och lät mig själv rinna igenom  hela berättelsen.

- Men vad handlar det om då, hallå, sluta tjata om dig själv och dina himla läskänslor!

- Åkerjrå, det är 1960-tal (kanske dina föräldrar föddes då?) i Sydafrika. Känner ni till Apartheid? Inte? Det måste vi råda bot på. Sådärja. Tolvåriga Emily bor med sina föräldrar och sin jättesnälla storasyster i ett tjusigt hus. På tomten finns tjänarbostäderna där en gammal man, Buza, och husets kokerska bor. Bägge är, förstås, svarta och har det riktigt dåligt. Fast Emily är inte heller glad. Det går inte en dag utan att föräldrarna bråkar och rätt snart är Emily säker på att mamman (som verkar vara helt vidrig, värsta snobbkärringen!!!) är otrogen med Dennis (fast hon låtsas att de bara spelar tennis).

Det känns tyvärr som att författaren Linzi Glass har försökt klämma in på tok för många problem på samma yta. Ibland fungerar det, det är såna böcker som jag verkligen gillar  - dvs de böcker som lyckas beskriva eller kanske till och med omfamna det kaos som kallas för livet, fullt av olika komplexiteter* - men Linzi Glass är inte där än. Hon kanske klarar av det bättre i nästa bok. Som det är nu tycker jag att Sprickor och honungslim är alldeles för ojämn. Samtidigt kunde jag ju inte låta bli att ryckas med av berättelsen. Det händer nämligen mycket mer än vad man först kan tro. Direkt förfärliga saker, faktiskt. Men det tänker jag inte berätta om nu, såklart. Du får läsa själv och ta reda på saken helt enkelt.

/ka

* komplexiteter har ingenting med för stor näsa eller för liten snopp att göra. När man säger att något är komplext menar man att det inte är så enkelt som det verkar vid en första anblick. Läs mer om det här.  

Kommer ni ihåg att jag pratade om gamla godingar förut? Jag har läst ännu en sådan, en bok som kom ut på engelska samma år som jag föddes. Jösses, den är alltså gammal som gatan, 30 år! Men banga inte för det - Spelöppning av författaren Aidan Chambers är finfin. Hittar ingen bild på omslaget nu och tänker inte scanna in det heller. Ni skulle rata boken direkt - framsidan ser riktigt gammaldags ut ( = jag gillar det jättemycket. Kanske kommer jag att scanna in det och sätta upp på väggen ovanför sängen). Ni får en bild på författarens i stället:

Öppna Spelöppning och läs magre, senige Dittos 181 sidor som går ut på att motbevisa kompisen Morgans anklagelser mot/fördomar om litteraturen. Här kommer anklagelserna i sin helhet:

"1. Litteratur som form - för att berätta en historia - är gammalmodig. Ute. Slut. Påhittad underhållning är lättare att få via film och TV i våra dagar. (Och vad har skönlitteraturen någonsin varit annat än att återge uppdiktade berättelser i underhållande form?)

2. Litteratur är - till hela sin innebörd - en lögn. Litteratur är fiktion. Fiktion är motsatsen till fakta. Fakta är sanning. Jag bryr mig bara om sanning.

3. Romaner, dramatik, lyrik får livet att framstå som snyggt och prydligt och överskådligt. Livet är inte snyggt och psydligt och överskådligt. Det är osnyggt och kaotiskt och ständigt i förändring. Litteraturkritikerna kommer till och med med klagomål om en roman inte är bra komponerad intrigmässigt eller om den inte är "logisk". (Livet - logiskt!). De gnäller på personskildringar som är inkonsekventa (Hur konsekvent är du Ditto? Eller jag?). Och de beundrar "den litterära traditionen", med vilken de menar vissa spelregler som ska följas, precis som i kasino eller schack.

DÄRFÖR:

4. Litteratur är ett spel, spelat för nöjes skull - och läsaren låtsas att han spelar med i verkligheten. Men det är inte fråga om verkligheten, livet. Det är frågan om en bluff. När man läser en uppdiktad berättelse, en fiktion, går man med på en låtsaslögn.

ALLTSÅ:

5. Litteratur är ett narrspel, som vi inte längre har användning för: det luktar om den. Och vad det luktar är skit. Precis som jag sa. Vilket Skulle Bevisas.

Morgan"

Det ni, kiddos! Vad säger ni om dethär? Ditto blir förbannad och skriver ner en lång berättelse om vad han upplever under en vecka. Eller gör han det? Läs själv och begrunda. OM du inte tyckte dethär var tillräckligt råder jag dig att uppsöka en läkare (skämt) alternativt kolla in denhär texten på engelska.

I höst kommer den sjätte boken i Aidan Chambers danssvit ut på svenska. Jag längtar som bara den, dvs massor. Vadå danssvit, undrar du kanske. Läs om det här.

Det är som att jag har kommit in i en period där nästan allt jag läser handlar om Afrika. Skönt med lite omväxling; de flesta barn- ungdoms- och vuxendomsböcker som ges ut i Sverige utspelar sig i Sverige, England och USA. En av afrikaböckerna jag precis har läst ut handlar om tre syskon som ger sig ut på en lång, lång resa tillsammans med mamman. Aïcha, Salima och Rehan får lära sig en hel del grejer ombord på båten som tar dem mot nya resmål. 

Där Joliba gör en krök är skriven av Maryse Condé*.

Jag gillar att denhär boken inte ser ut som andra böcker för 9-12-åringar! Den stor, så stor att den inte får plats i en vanlig bokhylla utan kanske hellre skulle stå bland bilderböckerna. Sidorna är fulla av färgsprakande teckningar och gles text. Letizia Galli är arkitekt och har med sina illustrationer gjort textfigurerna alldeles levande! Mmm, läs denhär boken och dröm dig bort till ett spännande äventyr... Fast hörrni, berättelsen har en mörk bakgrund: inbördeskriget i landet som heter Elfenbenskusten. 

* Maryse Condé skriver böcker för vuxna också. En av hennes mest kända böcker heter Färden genom mangroven.

Fy tusan för att tvingas hålla på med sport fast man inte ens gillar det! Jonatan är trött på att alla tjatar om att han ska sporta. Och de andra i klassen och familjen har tröttnat på Jonatan som säger NEJ till allt. Men så en dag får han se en asgrym affisch på skolgården. På den står det: Taekwondo - vi tar emot nybörjare.

Jonatan är rätt nervös när det har blivit dags för första träningen. Det blir inte bättre av att han ser att klassens värsting Biffen också tänker bli kampsportproffs...

Tränaren är sträng och rättvis. Och så lär hon ut något som jag tror att många av oss kanske skulle behöva träna på: Kiap!

Vad det är får du förstås veta om du läser Taekwondo är tuffast av Lise Blomquist.

 /ka

PS. Det finns en fortsättning också. DS.  

Känner ni Superhjältemannen, Megakillen och Mirakelpojken? Här kommer ännu en superhjältebok!

Strumpmannen

är skriven av Dan och Lotta Höjer. Ingela P Arrhenius har gjort supercoola bilder.

Strumpmannen är lätt att läsa och väldigt, väldigt rolig. Jag tänker inte skriva så mycket här. Bara ett citat:

"- Nu förklarar jag för sista gången, säger Tore surt.

Du är Strumpmannen, de små problemens mästare!

Fågeln tvärnitar i motvinden. Med högtidlig röst säger han:

- Stålmannen stoppar jordbävningar. Strumpmannen drar ut stickor." 

Läs Sofias intervju med Dan Höjer här!

/ka