FLASKPOSTEN

När jag läst klart Spetshäxan av Gudrun Wessnert drog jag en suck av lättnad över att jag inte levde på 1700-talet och var ett fattigt barn. Det verkar fruktansvärt hemskt!

För föräldralösa Anna Christina i boken är det misär, fattigt, smutsigt och den ena otäcka händelsen efter den andra.

På 1700-talet fanns det kvinnor vars jobb bestod i att ta hand om barn ingen ville ha och sen "vårda" dem till döds! En sådan kvinna bor Anna Christina hos men mot alla odds överlever hon. Och rymmer.

Men blir det bättre? Neeeej.

Hon hamnar hos den s.k. spetshäxan. Spetshäxan har barn boende hos sig som arbetar med att knyppla spetsar. Från supertidig morgon till sent sent på kvällen. Hårt arbete. Och nästan ingen mat får dem. De får knappt lämna huset, ibland får barnen vara i trädgården.

Anna Christina rymmer igen och får jobb hos ett resande teatersällskap. Går det bra? Vad tror ni? Jag säger bara: väldigt äckligt barnhem...

AAAAAAAA. Den här boken är spännande! Och otäck! Men inte helt hopplöst deppig. En pojke som heter Johan Gabriel dyker upp på ett hörn. Och det är inte någon Anna Christina blir kär i utan det händer något helt annat.

Spetshäxan påminner förresten om boken Såld, trots att Såld utspelar sig i dagens Kina.

Kolla också in Gudrun Wessnerts hemsida.

/Sofia

Det är rätt många som väntar på att nästa del i Vargbröder ska komma ut - eller hur? Här är en bra bok att läsa under tiden:

Hämnden

av Magnus Ljunggren

handlar om hövdingasonen Björnfrö som tillsammans med de andra i byn som nyss fyllt 14 år ska bege sig ut på en farlig resa. När de kommer tillbaka - OM de kommer tillbaka, för resan är farlig - räknas de som vuxna och fullvärdiga klanmedlemmar. 

Vad Björnfrö inte vet, men som vi läsare får reda på i ett mystiskt kapitel, är att Vråk och hans pappa planerar en kupp mot hövdningen. På resan ska Vråk döda schamanen Ögat och läkekvinnan Ugglelång, medan pappan Karg dödar hövdingen...

Det blir förstås en strapatsfylld resa. Vråk retar Björnfrö som är för feg för att klara av minsta lilla barnsak. Bara därför misslyckas Björnfrö ännu mer. Såklart. Men vem är egentligen feg och vem är modig? Resan blir en kamp på liv och död. 

Dethär är en såndär bok som man inte kan lägga ifrån sig; ni vet hur det är, va? Varje kapitel slutar så att åtminstone jag bara MÅSTE läsa nästa kapitel, och nästa, och nästa...

/ka 

För någon vecka sedan var en lärare inne på biblioteket och frågade om böcker som handlar om andra världskriget. Jag visade först en mängd bra faktaböcker* - men läraren ville hellre ha skönlitteratur. Då visade jag till exempel Uri Orlevs böcker (förfärliga allihop, och väldigt bra) - men läraren ville ha något mer lättläst. Synd att jag bara hittade gamla böcker (som i och för sig är bra, men läraren hade redan läst dem).

Nu har Rose Lagercrantz, som har skrivit många böcker jag tycker mycket om, skrivit en ny bok. Flickan som älskade potatis är en grafisk roman där illustrationerna gjorts av den tyske konstnären L Munck. 

 Som ni kanske ser på omslaget är det inte en särskilt rolig bok. Så om ni vill fnissa ska ni nog välja att läsa något annat. Flickan som älskade potatis handlar just om en flicka som älskar potatis. Hon äter inte så mycket mer än det. Flickan bor med sin mamma, pappa och lillasyster - storebror har flyttat till Frankrike eftersom han älskar det franska språket. Och tur är väl det, för honom menar jag. För snart kommer poliser och tvingar familjen att lämna sitt hem och åka tåg, långt - långt bort.  Det är inte precis X2000. Nej, flickan och hennes familj får trängas tillsammans med massor av andra människor i tågvagnar som egentligen används när man fraktar djur till slakt.

Potatisflickan och lillasystern skriver ett brev till sin storebror. Några andra i boskapsvagnen hjälper dem att kasta ut det genom en lite luckahögst upp, vid taket. Nu gäller det bara att hoppas på att någon hittar brevet och postar det...

Jag tycker att bilderna är väldigt vackra i sin kantighet och att texten är lätt och enkel om man vill skumma genom boken. Men det går också att läsa Flickan som älskade potatis väldigt sakta. Sådana böcker gillar jag - när de går att läsas på olika sätt. 

 /Ka

* Förresten: jag har hört att det finns en del Flaskpostenläsare som vill att vi ska tipsa om faktaböcker. Vad tycker ni andra? Jag vill gärna skriva mer om faktaböcker, men just nu är det lite knepigt eftersom jag läser igenom så många tonårsromaner från 2007 som möjligt fram till mitten av mars... 

För några dagar sedan läste jag om Sveriges enda giljotin i Dagens Nyheter. Den användes en gång för avrättning av en mördare som hetter Johan Andersson Ander.

<--- så ser giljotinen ut.

Efter avrättningen hamnade giljotinen på en massa olika ställen och tillslut på museum. När Stadsmuseet hade sin Döden Dö-utställning för något år sedan visades giljotinen för första gången på flera år. Jag var där och såg den (och resten av utställningen). 

Som tur var rörde jag inte vid giljotinen för då kanske det hade gått som för Ramona, Theo och Ramonas kusin Robert i boken Giljotinen av Kim M Kimselius - nämligen att jag hade hamnat mitt i franska revolutionen!

Det är alltså genom att Ramona rör vid den svenska giljotinen som i början av boken sätts upp inför Döden dö-utställningen som hon och de andra hamnar i Frankrike (här tänkte jag: nej nej nej rör den inte du vet att du kommer hamna i ett otäckt äventyr. Men hade Ramona inte rört giljotinen hade det inte blivit någon bok). 

De hamnar mitt i avrättningen av den franske kung Ludvig XVI. En läskigare eller mer spännande inledning på ett äventyr kan nästan inte finnas.

Skrikande och ropande folkmassor som hejar på avrättningen av kungen och en massa blod som skvätter. Hu.

 <--- så här såg det ut när kungen avrättades.

Deras äventyr under franska revolutionen är spännande och jätteintressant att läsa om.

Ska avslöja lite till: de träffar i Frankrike en flicka, Louise, som arbetar för drottningen Marie-Antoinette (hon sitter i fängelse) och blir involverade i en plan att försöka frita drottningen och hennes barn. Annars kommer även de att avrättas.

Såklart tycker jag inte att någon ska behöva avrättas för att rättvisa ska skipas. MEN när man läser boken är det viktigt att inte glömma att en av anledningarna till franska revolutionen är de svåra missförhållandena som franska folket levde under - medan kungafamiljen badade i pengar och prakt! Vilket var en STOR ORÄTTVISA.

Spännande och fantasieggande är det i alla fall att läsa Giljotinen. Gör det!

/Sofia 

Just nu är jag mitt oppe i läsningen av Janne Lundströms Flickan som var vacker i onödan. Fy farao, vad bra! Läs bara detta:

" - Hon är inte som andra flickor, svarade han till slut. Hon lyder inte sin herre Augeboba, smiter sin väg från arbetet, är borta dagar och nätter, ljuger, uppträder opassande, påstår att hon egentligen är en pojke. Kort sagt, hon är tokig." 

Berättelsen om Asombasine är grym och samtidigt fantastiskt spännande. Boken nominerades till augustpriset förra året, men besegrades av Sven Nordqvists Var är min syster? 

/Ka 

Jippiehooo, nu har jag läst ut Hans majestäts drake av Naomi Novik (snyggt namn, va?)!

Och jösses, vilken slingrig berättelse! Jag tyckte i början att boken var riktigt seg, tråkig och jobbig, men ändrade inställning tack vare Ida A:s kommentarer i Johannas inlägg om Damen under isen. Jag gillar det - att ändra åsikt, alltså. Det får mig att känna mig levande. Nu har jag klickat runt på bokens (seriens, det kommer flera delar) hemsida och är rätt nöjd och glad.

Detta är den första boken om Temeraire, draken som föds ombord på ett brittiskt skepp mitt under napoleonkrigen. Välskriven som attan är boken där författaren mycket fiffigt lär ut en hel massa saker om hur det var att leva då samtidigt som hon förser oss med stora mängder fantasy. I stället för flygplan använder människorna drakar som uppfostras till att bli stridsmaskiner från det ögonblick de kläcks... Kaptenen ombord på skeppet (Laurence) är inte van vid drakar, men fäster sig snart vid Temeraire och de skickas till Skottland för att utbildas till flygare. Vad som sedan händer låter jag vara osagt, förutom det Ida A redan skrivit: det är häftigt att författaren Naomi Novik har skrivit en bok om en tid och ett område (krigets) som till stor del får sägas bara tillhöra männen. På 1700- och 1800-talen var det alldeles otänkbart för kvinnor att arbeta; ännu värre var det förstås att kriga - iklädda byxor! Men när Kapten Laurence börjar sin utbildning möter han till sin stora förvåning kvinnor som är bättre flygkaptener än många av männan!

Jag är inte svag för krig. Det är hemskt och förfärligt, och jag gillar inte böcker om krigföring. När det är stridscener i Sagan om ringen bläddrar jag framåt några sidor, och när Harry Potter slåss mot Volde... - förlåt, jag menar du-vet-vem - gömmer jag mig bakom en kudde* och låter K berätta vad som händer. Har aldrig tyckt om Star Wars heller, fast i somras såg jag de tre första filmerna bara för att ha gjort det, liksom.  

/ka 

* nej, jag har fortfarande inte läst en enda HP-bok! Jag har sett filmerna i stället, men det kanske är förbjudet för en bibliotekarie att skriva det?

Nej, skulle nog majorsdottern Louise Stjärnstedt säga. Och efter att ha läst om hennes öde i Skärvor av kristall är jag benägen att hålla med. Detta är det sjätte delen i långserien om systrarna Andersson och deras döttrar.

För snart ett år sedan skrev jag här på Flaskposten om den femte delen, Det fjärde rummet. Det finns många saker som är bra med serien. En av dem är att delarna är fristående, dvs det spelar ingen roll i vilken ordning man läser dem. Visst kanske det känns roligt att läsa historien från början till slut, men jag tycker att det är lika kul att läsa böckerna lite hipp som happ och på så sätt lägga ett slags pussel för att få reda på mer om kvinnornas relationer till varandra.

Louise har vuxit upp med sin stränga pappa och två bröder. Mamman har legat på mentalsjukhus nästan så länge Louise kan minnas. Detta är inte något man talar högt om 1938, då romanen utspelar sig. Boken börjar med mammans begravning; det var hjärtat har pappa sagt. För första gången på länge möter Louise sina släktingar på mammans sida och börjar ana att pappa kanske inte alls är dendär snälla pappa han kanske försöker framstå som - när han är på gott humör, vill säga.

Nej, Rutger Stjärnstedt är verkligen en vidrig figur på alla sätt och vis. Jag blir fruktansvärt arg på honom när jag läser boken. Varför? Ja, du får väl läsa själv och ta reda på vad jag menar...

Själv kommer jag längta ända tills Solveig Olsson-Hultgren kommer ut med nästa bok i serien.

/Ka

Här kommer ett tips från Helena, 11 år:

Bok: Fågelprinsen

Författare: Maj Bylock

Boken handlar om: En kille som träffar en flicka för att hans by blev bränd. Han träffar också Fågelkungen och de ger sig ut på äventyr.

Så här tycker jag om boken: Boken var bra och jag ville inte sluta läsa för den var så spännande. 

Flaskposten-Karin gillar också Fågelprinsen. 

/Sofia 

Här kommer ett boktips från Naoiel, 13 år:

Bok: Riddarsvek

Författare: Ewa Christina Johansson

Boken handlar om: Ebba hade en bror som hette Jakob. Han lurade Ebba genom att säga till Ebba att han ska hjälpa henne men han ljög för Ebba.

De gick till Örnen Jakobs bror eller någon. Örnen lovade att Jakob skulle bli väpnare men när Örnen och Falken skulle ha en tornering så gick Jakob till Ebba som var fastbunden med händerna.

Då sa Ebba att Jakob ljög, han sa nej men sen stod Jakob där dom hade tornering, då sa han flytta på dig du kommer inte bli........

Så här tycker jag om boken: Boken jag läst var bra och man kunde inte sluta läsa. Jag läste 43 sidor på en dag och resten nästa dag. Så det tog två dagar för mig.

Boken var bra, lite läskig. Men man förstår hur Ebba känner sig genom att Jakob ljög för henne. 

Nu har jag dragits in i, och precis tagit mig ur, en väldigt spännande bok. Ögat över månskäran av Libba Bray har allt man kan önska när man forfarande ligger till sängs och är sjuk: frasande kjolar i salarna på en internatskola kring förra sekelskiftet (dvs år 1895), sorgen efter en död mor, mystiska och hemska saker som händer i skogen om nätterna osv. osv.

En sak är tyvärr lite tråkig: synen på "zigenarna", dvs det folkslag som kallas för romer idag. Visst: boken är ju tänkt att spegla 1890-talets syn på saker och ting, men behöver den verkligen spä på fördomar som fortfarande finns mot romer? Jag tror att det hade kunnat vara andra än de som porträtteras som allmänt mystiska och farliga. Någon annan kunde ha varnat för allt som kommer att hända om Gemma, Ann och de andra ger sig in i det okända, som gör dem alldeles vilda av nyfikenhet.

Bortsett från det är Ögat över månskäran helt klart läsvärd och får mig att tänka på Buffy (eller snarare Willow och hennes magiska kunskaper), en film som var väldigt populär när jag var ca 12 år: Döda poeters sällskap, Sofias favvo Om jag kunde drömma och Blodssystrar av Celia Rees (två webbsidor för samma författare! När det gäller böckerna handlar likheterna mer om stämningen; inga vampyrer alls finns med i Ögat över månskäran. Men det behövs inte.  

Det är klart att det är ännu fler saker jag kommer att tänka på, men om jag skulle räkna upp allihop, skulle detta inlägg bli för långt och ni skulle inte orka läsa.

 /ka