FLASKPOSTEN

Vill du vara med om ett äventyr som tar dig till ett annat land - ett land dit det inte går att åka på vanligt sätt med buss, bil, tåg osv?

Då tycker jag du ska gå på bio och se den nya filmen om Narnia: Prins Caspian. Oj vad spännande och otäck den var. Men faktiskt också riktigt rolig.

 Här är filmens officiella hemsida där du bl.a. kan se hur du skulle se ut om du bodde i Narnia.

/Sofia 

Kommer ni ihåg att jag pratade om gamla godingar förut? Jag har läst ännu en sådan, en bok som kom ut på engelska samma år som jag föddes. Jösses, den är alltså gammal som gatan, 30 år! Men banga inte för det - Spelöppning av författaren Aidan Chambers är finfin. Hittar ingen bild på omslaget nu och tänker inte scanna in det heller. Ni skulle rata boken direkt - framsidan ser riktigt gammaldags ut ( = jag gillar det jättemycket. Kanske kommer jag att scanna in det och sätta upp på väggen ovanför sängen). Ni får en bild på författarens i stället:

Öppna Spelöppning och läs magre, senige Dittos 181 sidor som går ut på att motbevisa kompisen Morgans anklagelser mot/fördomar om litteraturen. Här kommer anklagelserna i sin helhet:

"1. Litteratur som form - för att berätta en historia - är gammalmodig. Ute. Slut. Påhittad underhållning är lättare att få via film och TV i våra dagar. (Och vad har skönlitteraturen någonsin varit annat än att återge uppdiktade berättelser i underhållande form?)

2. Litteratur är - till hela sin innebörd - en lögn. Litteratur är fiktion. Fiktion är motsatsen till fakta. Fakta är sanning. Jag bryr mig bara om sanning.

3. Romaner, dramatik, lyrik får livet att framstå som snyggt och prydligt och överskådligt. Livet är inte snyggt och psydligt och överskådligt. Det är osnyggt och kaotiskt och ständigt i förändring. Litteraturkritikerna kommer till och med med klagomål om en roman inte är bra komponerad intrigmässigt eller om den inte är "logisk". (Livet - logiskt!). De gnäller på personskildringar som är inkonsekventa (Hur konsekvent är du Ditto? Eller jag?). Och de beundrar "den litterära traditionen", med vilken de menar vissa spelregler som ska följas, precis som i kasino eller schack.

DÄRFÖR:

4. Litteratur är ett spel, spelat för nöjes skull - och läsaren låtsas att han spelar med i verkligheten. Men det är inte fråga om verkligheten, livet. Det är frågan om en bluff. När man läser en uppdiktad berättelse, en fiktion, går man med på en låtsaslögn.

ALLTSÅ:

5. Litteratur är ett narrspel, som vi inte längre har användning för: det luktar om den. Och vad det luktar är skit. Precis som jag sa. Vilket Skulle Bevisas.

Morgan"

Det ni, kiddos! Vad säger ni om dethär? Ditto blir förbannad och skriver ner en lång berättelse om vad han upplever under en vecka. Eller gör han det? Läs själv och begrunda. OM du inte tyckte dethär var tillräckligt råder jag dig att uppsöka en läkare (skämt) alternativt kolla in denhär texten på engelska.

I höst kommer den sjätte boken i Aidan Chambers danssvit ut på svenska. Jag längtar som bara den, dvs massor. Vadå danssvit, undrar du kanske. Läs om det här.

Lite missvisande heter boken jag ska tipsa om nu bara Abela. Den borde kunnat heta Abela och Rosa. Vi får i vartannat kapitel följa Abelas resa från Tanzania till England. Och i de andra kapitlena följa Rosa i England vars mamma beslutar sig för att adoptera en flicka. Och jag tycker båda flickornas berättelser är lika spännande - men på olika sätt.

Abela råkar ut för den ena hemskheten efter den andra. Endast 9 år gammal har hon förlorat mamma, pappa och lillasyster. Hennes elaka och hemska morbror kommer till byn och i hemlighet har han bestämt sig för att använda Abela som en bricka i ett spel för att han ska kunna bo i England.

Det är sorgligt, spännande, arghetsframkallande och väldigt bra.

Rosa då? Hon älskar konståkning. Bor ensam med sin mamma i en stad i norra England. Är älskad och omhuldad. Tills mamman släpper bomben att hon vill adoptera en flicka som ska bli Rosas syster. Rosa börjar tvivla på sig själv, duger hon inte som hon är?

Det är intressant, fängslande och även här väldigt bra.

Lite förutsägbar är boken dock även om den innehåller en hel del svängningar som överraskar och för framåt.

Berlie Doherty har skrivit om Abela och Rosa. Hon har en fin hemsida. Kolla in den.

/Sofia

...VÄLKOMNA TILL DARKSIDE!

Darkside är den del av London dit tjuvar, mördare, fattiga och hemlösa förpassades i slutet av 1800-talets London. Bort med dem från stadens fiina gator! I Darkside bildar de ett nytt samhälle. Ett samhälle som idag leds av Jack Uppskärarens sonson. Ett samhälle man inte kan ta sig varken till eller från om inte......

Ett samhälle där Jonathan hamnar efter att:

- hans pappa hamnat på sjukhus - helt borta i "mörkret".

- nästan blivit kidnappad av en kvinna med färgsprakande hår.

- jagats av en grym jätte.

Men hur klarar sig en 14-årig pojke från en modernt London (kallat Lightside av Darkside-borna) i ett samhälle där vem som helst kan tänkas döda en?

En god (?) vargmänniska, en av de mest otäcka vampyrer jag läst om, en modig flicka och en galen freakshow-ägare är några andra figurer som dyker upp i Darkside.

Skräckthriller kallas boken på Wahlströms hemsida. Och jo tack, jag håller med!

Vill du bli skrämd i sommar ska du defintivt läsa Darkside. Och när du läst boken kan du besöka hemsidan om författaren och boken (med dess fortsättning).

/Sofia

ps Jack Uppskäraren var en otäck mördare som härjade i London 1888. Vill du läsa mer? Klicka här. Men VARNING! LÄSKIGA FAKTA. ds 

Hoppsan, hörrni, vilken film - hoppsan, förlåt, jag menar BOK - jag precis har läst ut!

Egentligen vill jag inte berätta något alls om denna superfina historia eftersom den är så speciell och liksom fylld av överraskningar. Jag vill helt enkelt att alla som läser boken ska få upptäcka allt på egen hand! 

Såhär ser boken ut: 

 Den heter En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret och är skriven av Brian Selznick. Sådärja, det var allt jag tänkte säga om den saken.

 **********************************************************************

Neeeej, jag måste skriva ner några viktiga grejer bara:

1) Låt inte omfånget (=att det är en tjock bok) skrämma dig. Ta upp boken, bläddra i den och upptäck att böcker inte behöver se ut precis som du tror inuti. 

2) Skynda dig att läsa boken innan det blir film av hela spektaklet. För oss som har läst boken är det helt och hållet självklart att den kommer att filmatiseras. Läs nu!!! så att du slipper få berättelsen och magin förstörd av en kanske rätt dålig film. Det är i ditt eget huvud som den verkliga magin skapas!

3) Tillåt dig själv att bli en lika stor drömmare som Hugo... och de andra!

Det finns många fiffigheter med boken, en av dem får du försöka klura ut själv genom att liksom bläddra snabbsnabbt genom alla sidorna.  

Kolla in supersnygga hemsidan (på engelska...) här!

/ka 

Psst! I slutet av boken tackar författaren en hel hoper med människor. En av dem är flaskpostenfavoriten David Levithan. Undrar om de är bästisar? :-) 

Som tidigare skrivits här på Flaskposten gillade (svagt ord?) både Karin och jag Ögat över månskäran av Libba Bray.

Nu har jag under några dagar åter umgåtts med Gemma och hennes vänner, ovänner, magiska varelser, tjänstefolk och herrskap i uppföljaren Upprorsänglar.

Det frasar, precis som i ettan, om varenda sida i boken. Ibland dryper sidorna av trolldom, ibland är de stela av skräck. Och ibland är de lite kära.

I Upprorsänglar har det blivit jul och Gemma, Ann och Felicity åker alla till London för att fira högtiden med baler och visiter. En fröjdefull jul? Nejnejnej. Riket lockar och återigen får vi vara med om fantastiska upplevelser när flickorna tar sig dit. Tätt följda av hot från olika håll. Någon är ute efter dem. Ute efter makten. Ute efter att döda.

Frågan är bara vem?

Det finns en superfin hemsida om böckerna (det finns tre i serien - när kommer sista på svenska?). Missa inte att kolla in "film-trailern" för bok tre!

/Sofia 

Gillar du vampyrer, demoner och serier? Det gör Jenna. Förtjusningen i magi och fantasyböcker gör att 16-åriga Jenna (i svart gothsminkning) åker med Jari, 38, till Island för att vara med om en fantasykonferens. Kvar hemma är mamma, arg och orolig, kämpandes med sina himla själsdemoner.

Jag har läst magic.circle.com av Gunila Ambjörnsson. Kolla in hennes supersnygga hemsida!

 På Island får Jenna uppleva många spännande saker, men allt är inte fantastiskt för det. De andra
konferensdeltagarna är väldigt olika sinsemellan, otroligt färgstarka och hemlighetsfulla på samma gång: en arg forskare, en flipprig författare och en ung, skitsnygg serietecknare - det är bara några av alla som kommer med. Något händer med Jenna både på Island och när hon är hemma i gamla tråkiga Bagarmossen. Plötsligt gör hon precis det som jag drömde om när jag var 15, 16 år: hon sätter sig på ett tåg och hoppas att det för henne till Amsterdam där hon kan lägga beslag på ett specialnummer av serien Book of magic. Modigt, va? Mamma tror att Jenna är hos Jari, i Finland, och Jari tror att Jenna är på Rhodos med mamma...

Detta är bara upptakten till ett äventyr som visar sig bli både pirrigt och småläskigt. En helt ok bok, fast personligen blev jag riktigt arg på slutet. Jag tänkte: "Får man verkligen göra så?" 

 Göra hurdå, kanske du undrar. Det får du förstås veta om du läser boken...

/ka 

Såhär är det: för några år sedan dog min farbror och faster av lungcancer. En av mina kusiner har haft läskig cancer, min farfar också (båda levde - min kusin lever fortfarande! - länge och helt normalt efter operationer och andra hemskheter, till exempel strålning) och så känner jag till ungefär fyra stycken som jag är mer eller mindre bekant/vän med som under de sista två åren har fått olika sorters cancerbesked. Då känns livet rätt tungt. Är det därför jag dras till böcker som handlar om just cancer? Eller sammanfaller mina cancerkompisars öden med att det går en cancertrend i ungdomslitteraturen?

I minst tre av vårens flaskpostar har vi skrivit om cancerböcker (kolla här, här och här). Nu kommer en till. Håll i er, för denhär flaskposten handlar om en bok som är både rolig och sorglig och vidrig och mysig och helt fantastiskt bra.  

 
är en sånhär bok som riktigt känns i magen. Eller kanske i hela kroppen, jag är inte riktigt säker på vilket. Hur som helst: det handlar om Markus, 19 år, som hänger med på någon konstnärsfest där han bara känner sig helt fel, men lyckas träffa en tjej som inte heller trivs: Ingrid, vackrare än till och med Sinéad O'Connor. Det är så romantiskt och fint och Markus vägrar att ta till sig kalla fakta: Ingrid har inte lång tid kvar att leva.

Jag säger: hey, läs! Denhär boken är full av liv, humor, totalsorg och småcyniska kommentarer som alltid är kärleksfyllda - inuti.  

/ka 

Första meningen: "Isobel? Tyvärr måste vi nog ta av det."

Boken: Samma flicka som förr av Cynthia Voigt. Vid sidan av t.ex. Tordyveln flyger i skymningen är det en av mina flest gånger lästa böcker. Det som "de" måste ta av är en del av huvudpersonen, Isobel eller Izzy som hon också kallas, ben. 

Varför? Izzy blev utbjuden av en populär kille i skolan. De gick på en fest. Han blev full. Körde ändå bil och PANG. Han klarade sig. Izzy förlorar halva ena benet.

Hur återhämtar man sig från något sådant? Låtsas som att allt är bra och som vanligt? Det är det verkligen inte. Åh vad jag tycker mycket mycket om den här boken. Den är fantastisk om Izzy, hennes familj, bästisar som sviker, en ny udda bekantskap, medlidande, självinsikt...

Hittade ingen bild av den svenska utgåvans framsida. Men flera på bilder på amerikanska utgåvor. Alla är jättefula och gör inte alls boken rättvisa:

 Eller vad tycker ni? 

Samma flicka som förr är inte någon ny bok - men kolla med ditt lokala bibliotek! Där hoppas jag att den finns! 

/Sofia 

heter Isfågeln

och är minst lika fantastisk som de två första. Det är allt jag tänker säga nu. Samt: du gör bäst i att läsa dem i rätt ordning.

/isfågeltossiga ka