FLASKPOSTEN

När jag läst klart Spetshäxan av Gudrun Wessnert drog jag en suck av lättnad över att jag inte levde på 1700-talet och var ett fattigt barn. Det verkar fruktansvärt hemskt!

 

För föräldralösa Anna Christina i boken är det misär, fattigt, smutsigt och den ena otäcka händelsen efter den andra.

På 1700-talet fanns det kvinnor vars jobb bestod i att ta hand om barn ingen ville ha och sen "vårda" dem till döds! En sådan kvinna bor Anna Christina hos men mot alla odds överlever hon. Och rymmer.

 

Men blir det bättre? Neeeej.

Hon hamnar hos den s.k. spetshäxan. Spetshäxan har barn boende hos sig som arbetar med att knyppla spetsar. Från supertidig morgon till sent sent på kvällen. Hårt arbete. Och nästan ingen mat får dem. De får knappt lämna huset, ibland får barnen vara i trädgården.

 

Anna Christina rymmer igen och får jobb hos ett resande teatersällskap. Går det bra? Vad tror ni? Jag säger bara: väldigt äckligt barnhem...

 

AAAAAAAA. Den här boken är spännande! Och otäck! Men inte helt hopplöst deppig. En pojke som heter Johan Gabriel dyker upp på ett hörn. Och det är inte någon Anna Christina blir kär i utan det händer något helt annat.

 

Spetshäxan påminner förresten om boken Såld, trots att Såld utspelar sig i dagens Kina.

Kolla också in Gudrun Wessnerts hemsida.

/Sofia