FLASKPOSTEN

Jahapp, så har han slagit till igen, Bo R Holmberg, och skrivit ännu en bra bok. För ungefär ett år sedan läste jag Skuggaren, den första boken i en planerad deckarserie. Jag gillade den inte särskilt mycket, och skrev därför inte om den här. Idag har jag läst ut den andra,

 

Rånaren

och tycker att det var en hejdundrande bra bok! Visst är det skönt när man kan ändra åsikt?

Robert Parkman är femton, ungefär, och bedriver privatdetektivverksamhet i ett litet rum. Dit kommer personer som behöver hjälp att lösa mysterier eller som vill att Robert ska kolla upp misstänkta typer i största allmänhet. Uppdraget i Rånaren är att skaffa fram bevis för att en killes systers pojkvän "har en affär" med någon annan... Samtidigt rånas banken där Roberts mamma jobbar. Privatdetektiv Parkman är inte den som är den. Han tar sig givetvis an fallet och som huvudvittne till rånet kan han hjälpa polisen med både det ena och det andra.

Tycker ni att det verkar krångligt? Då är Rånaren inget för er. Det är en rätt klurig bok och berättaren, dvs Robert eftersom boken är skriven i jag-form, har lånat stil från hårdkokta deckare från amerikanskt 1940-tal - åtminstone känns det så. Jag tänker till exempel på pseudonymen* som min före detta kompis och jag brukade läsa högt för varandra för några år sedan. Ibland kallade gänget sig för Patrick Quentin och andra gånger för Quentin Patrick.

 /Ka

* pseudonym är ett låtsasnamn som man hittar på om man inte vill stolstera med sitt eget. Ofta gömmer sig två eller flera namn bakom pseudonymen. En hel grupp med människor kan ha skrivit samma bok!