FLASKPOSTEN

Jag läser om Bläckhjärta just nu och igår handlade det om hur elaka Capricorn och hans män är. Ni som vill läsa boken och inte ha en massa spoilers (texter som avslöjar hur det går) får SLUTA LÄSA HÄR. För nu kommer ett citat som fick min hud att bli alldeles knottrig igår kväll. Om jag var Elinor skulle jag kedja fast alla mina böcker, som på bilden:

"Hallå, nu är jag hemma igen!" ropade hon ut i tystnaden medan hon trevade efter strömbrytaren på väggen. "Nu ska jag damma av er och ställa er tillrätta, mina skatter!"

Ljuset i taket tändes och Elinor tog så förskräckt ett steg bakåt, att hon snubblade över sin handväska, som hon ställt på golvet. "Himmel!" viskade hon, när hon kom på fötter igen. "Å, du store himmel. Nej!"

De specialbeställda, handsnickrade hyllorna längs väggarna var tomma. Böckerna, som hon så väl bevarat och ställt i hyllorna rygg vid rygg, låg i slarviga högar på golvet, hopknycklade, smutsiga, trampade på som om tunga stövlar dansat en vild dans på dem. Elinor började skaka i hela kroppen. Hon vadade omkring bland sina förstörda skatter som i ett dyigt dike, gick vidare längs hela hallen som ledde till hennes bibliotek. I rummet utanför såg det inte bättre ut. Böckerna låg staplade så högt att Elinor knappt kunde ta sig fram genom förstörelsen. Sedan stod hon framför biblioteket. Den var inte helt stängd och Elinor stod en ändlös evighet med darrande knän innan hon äntligen vågade skjuta upp den.

Hennes bibliotek var tomt. 

Snyft från Ka

PS. Om ni mot förmodan inte tyckte detta var sorgligt är det för att ni inte känner Elinor. Läs Bläckhjärtas 305 första sidor och kom tillbaka sen. DS.