FLASKPOSTEN

av Katarina Kieri är en alldeles underbar och efterlängtad bok. Efter Katarinas förra bok Dansar Elias? Nej! Har jag längtat som en galen tossa efter att få läsa nästa ungdomsbok. Visst, hon har gett ut en diktsamling och en vuxenroman, men det är hennes osvikliga känsla för det som sker i glappet mellan högstadiet och det som inte brukar kallas vuxendom men som mycket väl skulle kunna göra det (barndom, ungdom - det låter som att man är dömd till att vara barn och ung, men att vuxenHETen är något hett, och eftersträvansvärt och det kanske det är fast nej, jag ser det som en dom lika mycket som alla andra) som berör mig och därför intresserar mig allra mest.

 

Hur som helst, i alla fall, nå. Katarina Kieri har i Majas kompis morsas sambo lyckats göra just detdär som jag ofta ville göra i både högstadiet och gymnasiet; att krypa in bakom och under en hoper människors i många fall slutna ansikten och skinnhudar. Därunder gömmer sig olika tankar, upplevelser och - ja - liv helt enkelt. Boken är ingen vanlig roman, utan en novellsamling med 11 olika berättelser som på olika sätt berör varandra. Jag gillar det: att först få se en människa och hennes livsberättelse i närbild för att i nästa novell ana densamma skymta lite i en annan människas berättelses periferi. Cecilia i den ena novellen får plötsligt liv och att Armin går fram till en människa som bryter samman får sin förklaring i en annan berättelse.

För det är ju så det är: oavsett om vi befinner oss i barndom, ungdom, vuxendom eller kanske ålderdom, är vi ändå DÄR, mitt i livet. Läraren Margareta Spegel uttrycker det bäst i sina Luftrum 1 och Luftrum 2: 

De tror att man en vacker dag kommer helt och hållet till ro, att man en vacker dag är nöjd och har förlikat sig med sitt eget öde. Hon trodde det själv för länge sedan, att hålet i hjärtat plötsligt skulle vara tätat, att skorret i själen en gång för alla skulle upphöra. Men så är det inte, det har livet smärtsamt lärt henne.

/ka

PS. Du kan läsa mer om boken i Svenska Dagbladet, i Dagens Nyheter, Helsingborgs dagblad och hos Lisa som jobbar på en bokklubb och får läsa allt i förväg. Gissa vem som är avundsjuk?