FLASKPOSTEN

Idag startar Flaskpostens sommartävling, Gissa boken!. Eftersom vi inte har särskilt mycket pengar att köpa priser för, får vinnarna helt enkelt nöja sig med den stora äran. Reglerna är enkla: vi flaskpostare skriver något om en bok, precis som vi brukar göra. Skillnaden är bara att vi inte visar omslaget, inte berättar vad boken heter och inte talar om vem som har skrivit boken.

Era gissningar skriver ni som kommentarer till inläggen.  

Allt klart? Då kör vi!

Jag ångrar kanske att jag läst denhär boken just ikväll. Allt är så bra från början: Solen strålar och vi hade supermysigt övernattningsbesök av våra kompisar som har flyttat ut på landet. Manne & co var i Västerhaninge och framförde en finfin föreställning i parken bakom biblioteket kl 13. Självklart var jag där och tittade. Det var mycket roligt, tyckte jag och troligtvis även de ca 200 andra personer som också hade tagit sig dit. Jag är hundvakt också: sitter med Lava och Ragge i knät på balkongen. Men så kunde jag inte låta bli att öppna boken som jag började läsa igår. Nu har jag läst ut den, och känner mig alldeles ledsen. På något konstigt sätt känner jag mig tom och tycker att jag på samma gång är alldeles full av känslor. 

 Det handlar om en ungdomsbok, skriven av en norsk författare som har en lång rad barn- och ungdomsböcker bakom sig. Denhär boken liknar ingenting annat jag läst av honom. En tonårig kille följer med sin bästis till hans hemland, i Afrika. När han ger sig iväg har han ingen aning om vad han faktiskt ger sig in på, men får snart en inblick i vilka vidrigheter som väntar honom. Med sig har huvudpersonen klassikern Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Det finns ingen han kan lita på - utom Sam, bästisen. Men så kommer en mängd nya fakta fram, fakta om den Sam var innan han kom till Norge. Bokens sista trettio sidor är bara svett, kulsprutesmatter och damm. Blod, tårar och kompakt mörker i den intensivt heta natten. 

//Ka