FLASKPOSTEN

Nu har jag läst ut en riktigt sorglig och fruktansvärt spännande historia... När jag gick i mellanstadiet som det hette då (dvs. i 4:an, 5:an och 6:an) hade jag en mycket prydlig lärare, eller faktiskt fröken. Hon hade grått hår som skiftade i lilablått, klackskor och var alltid propert klädd i grå dräkter och fina blusar. Många gånger var jag riktigt arg på henne, men åtminstone ibland var hon riktigt bra. En av de gångerna var när vi hade högläsning. Jag minns särskilt hur det var när hon läste Sotarpojken av Lisa Tetzner. 

Hennes röst liksom darrade av rörelse när hon läste om den stackars lille Giorgio som inte var så mycket äldre än vi när han såldes av sina föräldrar, för att de skulle ha råd att betala doktorn som rätade ut mammans brutna ben. Giorgio hamnade hos en sotare i Milano och hans hemska familj. Ni som gillar Harry Potter kanske tror att Harry är den första som blivit inlåst i  en skrubb under trappan. Det är inte så. Giorgio satt inlåst i en bur när han inte klättrade i igensotade skorstenar och fick förstörda av all sot. Sotarens son var mycket mycket vidrigare än vad-han-nu-heter, den där bortskämde kusinen till Harry Potter.  

Nu har Sotarpojken kommit ut som bildroman. De senaste dagarna har jag varit alldeles besatt av att läsa boken. Det är underbart: vissa partier är bara vanlig text, men andra gånger är det bilderna som får tala. Det känns lite som att läsa en serie. Men ändå så mycket bättre. Jag säger inget mer än detta: boken är fatastisk. Läs! Den ser ut såhär: